Den liberala återvändsgränden

Olika vägar leder ofta till samma mål, ännu oftare leder olika vägar till olika mål.

Framstegens evangelister 

De senaste åren har några mycket uppmärksammade böcker utkommit som i optimismens namn pekar på de framsteg som åstadkommits i världen under förhållandevis kort tid. Steven Pinker menar i sin "Enlightment Now" att dessa gjorts möjliga med hjälp av upplysningens idéer vilka därför till varje pris bör försvaras och vidmakthållas. Johan Norberg ger i sin "Progress" en sammanfattning av den statistik som på olika områden, ex. förväntad livslängd och läskunnighet, visar på förbättringar. Böckerna tycks vara skrivna delvis i syfte att motverka vad som kan betecknas som apokalyptiska stämningar och ett ökat irrationellt tänkande. 

Pinker lyfter fram sådant som vetenskaplighet och tolerans för att visa på upplysningens suveränitet. Han missar helt det faktum att upplysningen långt ifrån är något sammanhållande idékomplex och att andra, inte lika smickrande, kännetecken är sådant som antisemitism och kolonialism i rationalitetens namn. Det finns helt enkelt ingen särskild anledning att anta att mänsklig ondska har minskat efter att upplysningens idéer har blivit vedertagna (Pinkers tidigare statistiska slutsats att våldet minskar har visats vara felaktig av bl.a. P. Cirillo). Norberg har en mer nyanserad inställning och visar egentligen bara på några av de smått fantastiska framsteg som har gjorts på flera områden utan att påstå att utvecklingen är odelat positiv. Kritiken har varit förvånansvärt grund och syftat till att peka på att det också finns problem, något som Norberg aldrig förnekat. Kritiken bör istället föras på ett djupare plan.

Båda gör sig skyldiga till ett mycket vanligt misstag bland liberala tänkare; att dra slutsatsen att det finns en enkel koppling mellan förbättringar i mätbara (samt omätbara) variabler och västliga liberala demokratier. Någon sådan koppling är inte självklar utan utveckling på dessa områden har skett och sker även i områden som definitivt inte kan ses som liberala (Kina, Ryssland etc.), ett faktum som för hängivna liberaler är mycket svårsmält. Detta misstag kombineras med idén att tekniska och materiella framsteg går hand i hand med moraliska och etiska dito, något som är svårt att hävda med det mest blodiga århundradet någonsin i ryggen. Det räcker att läsa Joseph Conrads noveller för att inse det falska i den utsagan. 

Även om mycket talar för att vårt liberala sätt att leva är ett av de mest humana som funnits finns det inte fog att, likt framstegens evangelister, sätta det på en piedestal utan att med viss skepticism syna baksidorna eller vilka som eventuellt fått ta konsekvenserna. Visst är det på många sätt ett livssätt värt att försvara men då på dess egna meriter och utan alltför långtgående slutsatser eller krav på export.   

Universella ambitioner  

      "Framsteg skapar vi ihop, de kan bara lyfta ett land och en värld om tillräckligt många är delaktiga. Ska det ske behöver optimismens vänner bli ännu bättre."

-Mattias Svensson

Den "universella liberalismen" är kanske den liberala gren som hörs och syns mest. Globalisering ses framförallt som något positivt och är ett sätt att öka möjligheterna (och därmed friheten). Dess grundteser ses som universella och tänkandet har formats av personer som John Stuart Mill, John Rawls m.fl. vilka försökte sätta upp allmängiltiga liberala principer.

Ett problem med ett sådant synsätt är att, precis som Mattias Svensson skriver, de flesta måste gå med på de liberala premisserna och dess optimistiska framstegstro. Människor i en hel värld är av allt att döma alldeles för olika för att det ska fungera och tanken att det finns ett "vi" kan bäst beskrivas som en bisarr idé om någon sorts agent vilken drar mänskligheten åt samma håll (bara ytterligare en monoteistisk variant alltså). Det finns inget statiskt "vi" utan enbart en massa olika individer som vill olika saker.

Det finns naturligtvis många poänger med ett globalistiskt tankesätt där saker som frihandel och specialisering gör världen, på någon slags övergripande nivå, till en rikare plats. Jag vill dock hävda att det är just här det avgörande misstaget görs. Det finns så mycket annat än just att systemet som helhet ska vara rikt som spelar roll i människors liv. Framstegsevangelisterna kämpar i motvind och de socialliberala rörelserna är på väg att helt utraderas i stora delar av västvärlden just eftersom de fokuserar på saker som uppenbarligen inte är högst prioriterat hos stora grupper. Människor bryr sig i allmänhet mer om trygghet, beskydd samt möjligheten till självbestämmande i vardagen än om internationella (eller för den delen nationella) abstrakta målsättningar. Ett fungerande och meningsfullt liv är helt enkel viktigare.

Vad som är rationellt för ett helt system är det sällan för den enskilda individen. Ett exempel är Schweiz där det i många Kantoner är extremt svårt eller omöjligt för utlänningar att köpa bostäder. Anledningen är att man vill värna den egna befolkningens rätt till de egna områdena, detta trots att ekonomin sannolikt skulle växa om utländska investerare fick chansen att trissa upp priserna. Samma argument går att föra i diskussionen om protektionism som just nu diskuteras flitigt. Universella liberaler missar poängen att det handlar inte om att nå så hög global tillväxt som möjligt utan målen är helt andra, det kanske inte har med pengar att göra över huvud taget. Man ska inte underskatta mänskliga behov såsom stolthet och meningsfullhet. Målet är inte maximering utan kontroll över den egna situationen.

En värdepluralistisk ståndpunkt är här säkerligen betydligt mer fruktbar. Att inse att det visserligen finns bättre och sämre samhällsliv är viktigt i den postmoderna eran. Det betyder dock inte att det alltid går att skilja bättre från sämre eller att ett sätt trumfar alla andra. Livsstilar kan ha lika stort värde utan att för den skull kunna värderas sinsemellan. Dessutom finns det olika typer av friheter som inte alla kan införlivas då de ibland på ett fundamentalt plan motsäger varandra, här handlar det i viss mån om att välja. Troligtvis kommer människor då att på olika platser komma fram till olika svar, något som i toleransens namn bör accepteras. Det är så att säga kontraproduktivt att diskutera vägen om man inte har klart för sig att målen är olika.

Att förstå politiken som en dragkamp mellan olika prioriteringar snarare än ett arbete mot ett gemensamt mål kanske skulle hjälpa liberaler ur förvirring och handfallenhet, annars lär positionen vid sidlinjen bli allt mer permanent. Att just liberaler missat den poängen kan inte ses som något annat än mycket ironiskt.

Kanske är lokalism den liberala vägen framåt. Man kan åtminstone konstatera att den globala fetischen lett liberaler in i vad som kan betecknas som en återvändsgränd.