Ofrivilliga biroller

Att placera andra i den egna världsbilden är enklare än att ändra världen.

Den enda berättelsen strategi

"Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i såväl din egen som i varje annan person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål"

-Immanuel Kant


Ibland tolkas Nietzsches berömda utrop om att "Gud är död!" som att han därmed på något sätt i eufori satte punkt för århundraden av mörker och fångenskap. Det är sant att Nietzsche föraktade kristendomen för dess universella flockmentalitet som i hans ögon tydde på en ohälsosam vurm för svaghet. Det finns dock inga spår av eufori i kontexten vilken uttalandet fälldes utan snarare än ännu större bävan inför vad som komma skulle. Nietzsche förstod långt före alla andra att den liberala idéfloran på vissa avgörande sätt enbart är en förlängning av det kristna (monoteistiska) tankesättet.

Ett avgörande drag hos de monoteistiska idétraditionerna är dess missionerande förhållningssätt och universella agenda. Detta är förhållandevis unikt för människans spirituella historia och kan snarare ses som ett specialfall än som en regel. Få saker är så modernt som att på allvar försöka enkelrikta världen efter universella regler. En vilja som ironiskt nog delas av såväl islamiska staten som neoliberalismen.

Det är utifrån det perspektivet som som den så kallade upplysningen kan och bör kritiseras. Tänkare som Immanuel Kant stod för många av de förbättringar som kanske gjort den liberala demokratin till det allra mest civiliserade sättet att leva på som den mänskliga arten har upplevt. Samtidigt som förbättringar skedde behölls det kristna tänkandet i form av universalism och uppdelningen av världen i ont och gott. Tendenser som snarare har förstärkts än tonats ner sedan dess. Liberala tänkare har fortsatt att med oförtruten entusiasm gå i samma fälla vilket mycket tydligt kan ses i filosofin hos personer som John Stuart Mill och John Rawls. Tankesättet är numera utbrett långt utanför filosofin och kan lite slarvigt sammanfattas som omfamnandet av globalism eller andra enkelspåriga koncept (ex. nationalism). Det är själva idén om världen som en enda berättelse. En berättelse som krackelerar när tillräckligt många förr eller senare inte vill vara en del av den. 

Det öppna målet

De högernationalistiska rörelserna har de senaste åren rönt stora framgångar i Europa och i betydande delar av västvärlden. Människor som i slutet av 80-talet hade läst böcker som "Slutet på historien" av Francis Fukuyama och som trodde att världen efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps enbart skulle lyda under den liberala demokratins pipa har tvingats erfara motsatsen, ofta helt utan att inse att det inte är världen utan den egna teorin som fallerat.

De högerextrema rörelserna har framgångsrikt intagit ståndpunkter som stora delar av ländernas befolkning ställer sig bakom. Svaret från det socialliberala etablissemanget har varit att med en åsnas envishet göra alltmer av just det som är själva kärnan i kritiken. Man har bidragit till centralisering av makt och skapandet av enorma arbetsmarknader med diffusa gränser. Man har dessutom intagit en förmyndarattityd gentemot sina medborgare och förnedrat de som tvivlat. Denna aggressiva och missionära liberalisering har gett extrema rörelser öppet mål från såväl vänster som höger. Mot den bakgrunden kan den politiska utvecklingen knappast sägas vara förvånande. Människor ogillar att beslut tas över deras huvuden och känslan av att få allt mindre att säga till om skapar motivation till förändring åt egentligen vilket håll som helst. Att många rena politiska åsikter förklätts till vetenskap eller objektiva fakta från statsmakterna har eldat på förloppet än mer, särskilt sedan många av dessa idéer och teorier empiriskt visats sig vara rent falska.   

I takt med att paniken har spridit sig har metoderna för att stoppa utvecklingen blivit alltmer absurda. Det är ingenting annat än ironiskt att extremhögerns historiska paradgren, konspirationsteorier, nu möts med egna dito från liberalt håll. Att tror att politiska nederlag beror på främmande makters påverkan eller felinformerade medborgare är att kraftigt underkatta människors förmåga att tänka själva. Falska nyheter har alltid funnits, skillnaden nu är att ingen längre har patent på dem.

Sverige är inget undantag utan här kämpar socialliberalerna med alla medel för att hålla tillbaka de nationalkonservativa krafterna. Den värdegrundsbaserade strategin har hittills visat sig föga framgångsrik vilket i stort beror på att man fokuserar på symtomen och inte anledningen till den förlorade trovärdigheten. Det finns en utbredd tro i dessa grupper att om bara Sverigedemokraterna inte hade funnits så hade det politiska landskapet sett ut som för ett par decennier sedan. Jag tror att det är ett allvarligt misstag inte minst mot bakgrund av situationen i övriga Europa. Om inte Sverigedemokraterna fanns hade sannolikt den platsen fyllts av andra liknande rörelser. Rörelser som dessutom lär växa om självinsikten i det socialliberala kretsar inte ökar. 

Vissa delar av det taktiska liberala spelet har dock visat sig kortsiktigt framgångsrika. Olika metoder med syfte att begå karaktärsmord på meningsmotståndarna har utan tvekan rönt viss framgång, metoder som inte kan ses som annat än mycket ohederliga och troligen kontraproduktiva sett över längre tid. Ett av de mer flitigt använda vapnen är så kallad bigotering där man oförtjänt etiketterar människor eller grupper i syfte att diskvalificera dem från diskussionen eller ibland till och med från hela offentligheten. Strategin är på lång sikt dömd att misslyckas eftersom den oftast faller på sin egen orimlighet. Nazism måste förbli nazism och kommunism måste förbli kommunism, allt annat är djupt okunnigt, ohederligt och ett hån mot de miljontals människor som fallit offer för några av historiens värsta rörelser.

En tragisk konsekvens av att oförtjänt definiera människor som rasister eller nazister är de tids nog kommer att rösta på riktiga sådana. 

Talebs fraktala lokalism

Globalismen och nationalismen sitter i samma båt.

Geniet Benoit Mandelbrot formaliserade den fraktala geometrin och visade att den troligen ger oss en bättre bild av verkligheten än den euklidiska. Den fraktala geometrin bygger på principen om lager på lager, exempelvis består ett träd av grenar som i sin tur innehåller ännu mindre grenar o.s.v. Verklighetens system är således i mångt och mycket en fråga om skala. Nassim Taleb menar att detta även gäller mänskliga interaktioner, han förespråkar således en sorts fraktal lokalism. Det är alltså, om det är sant, fullt logiskt att vara libertarian ur ett globalt perspektiv och samtidigt socialist ur ett bya-perspektiv. Det är skalan och inte systemet i sig som avgör om det fungerar. I den meningen står inte valet mellan höger och vänster utan snarare mellan lokalism och globalism (alt. nationalism).

Att globalismen inte infriat de liberala drömmarna är således ingen slump. Att i sann monoteistisk anda försöka skapa en enda berättelse om världen är en väg som oundvikligen leder till katastrofer. 

Frustrationen över utvecklingen har som konstaterats framförallt tagit sig uttryck i nationalism och olika typer av extremism. Inget av detta är ett bra svar utan den extrema högern innehåller tvärtom alla de klassiska och mycket ocharmiga dragen som de historiskt har förknippats med. Fokuset på den egna nationen och någon slags inre äkthet hos befolkningen skapar ett förakt för alla utanför denna vilket precis som globalismen leder till katastrofer. Nostalgiska utopiska drömmar om svunna, mycket bättre, tider är inte bara ofantligt tramsiga utan också farliga. Nationalismen och globalismen liknar varandra i den meningen att det bara finns en enda berättelse som till varje pris ska försvaras, alla de som inte passar in skall tvingas in i biroller eller i värsta fall förgöras. Universella auktoriteter är aldrig det rätta svaret hur goda intentionerna än må vara.

Motsatsen till globalism är således inte nationalism utan lokalism. Ett lokalistiskt synsätt innebär insikten att relationer mellan människor likt relationer mellan andra flockdjur fungerar bäst genom principen om lager på lager. Att bry sig mer om människor ju närmre det egna livet de befinner sig är fullt kompatibelt med att ha stor respekt för främlingars annorlunda val och olikheter. Här går både globalismen och nationalismen vilse från var sitt håll. Tolerans är ofta att på ett respektfullt sätt lämna andra i fred utan att låtsas att de inte finns. Inte ens Immanuel Kant tycks ha insett att just det är att på riktigt se människan som ett mål och inte som ett medel.

Biroller är bara angenäma om man själv valt eller åtminstone godkänt dem.