Att vi inte skulle förstå lejon om de kunde tala tror jag är falskt.
Wittgensteins notering om att vi inte skulle förstå lejon om de kunde tala tror jag bygger på den felaktiga premissen att lejon tillhör en helt annan livsform. Lejon kan mycket väl ha ett annat perspektiv på världen med andra mål och viljor men det gäller även olika människor. Idén att mänskligheten är en helhet är inte bara orimlig utan också motbevisad, vi är olika individer med ofta helt olika och motstridiga mål. Att ersätta "Gud" med "mänskligheten" gör inte att vi löser upp en knut, vi hittar bara ytterligare ett sätt med vilket vi inte lyckas lösa upp knuten på. Det skänker å andra sidan ungefär samma själsliga ro, som livsstrategi ska det inte underskattas.
Förnuftet som ofta unikt tillskrivs människan är inte något helt annat än vad andra arter besitter. Det är snarare en vilseledande benämning på den oöverträffade förmågan till logik som vi människor har, en logik som låter oss ta kontroll över vår omgivning på ett mycket mer omfattande sätt än andra djur. Den låter oss också dra betydligt mer långdragna slutsatser om sakernas tillstånd och vad som kan förväntas. Det är på många sätt en extrem fördel men också en förbannelse. Vi har tillräckligt långa logiska slutledningskedjor för att oavbrutet tvingas inse att dessa kedjor inte räcker för att förstå livsmysterierna. Vi har så att säga möjligheten att till viss del se oss själva utifrån men detta utan att fullständigt kunna påverka vårt öde eller ens nå de slutresultat vi önskar. Det leder gissningsvis till en mycket större filosofisk kramp än vad andra djur tvingas utstå. Andra arter tycks inte försöka uppnå några slutresultat utifrån en önskad bild utan verkar se resan som själva målet. Där har vi säkert en hel del att lära.
Att se människan som en helhet är märkligt men det är ännu märkligare att se resten av djurlivet som en enda helhet. Skillnaderna och likheterna är olika stora mellan arter och människan är mer lik vissa arter än vad de i sin tur är lik andra. Det går så att säga ingen klar gräns mellan människan och alla andra arter utan skillnaderna är flytande och livsformen lik.
Att tror att andra djur är något helt annat än vad vi är visar väl egentligen bara att man i allmänhet inte umgåtts särskilt mycket med dem. Varje morgon ser jag hästar och kor som i hagen står tätt, tätt intill varandra och helt uppenbart meddelar att "jag tycker om dig och vill vara nära dig, jag trivs i ditt sällskap". Det är mycket likt det sätt vi människor meddelar samma saker på men vårt utvecklade språk och längre logiska slutledningskedjor ökar komplexiteten i kommunikationsöverföringen.
Alla som varit nära andra djur vet att de uppvisar glädje, sorg och andra känslor på ett för oss mycket bekant sätt.
Descartes tänkte sig att förnuftet var något unikt för människan och att andra arter kunde reduceras till mekaniska maskiner utan känsloliv. Jag har aldrig hört något så dumt! All empirisk erfarenhet pekar mot en sådan slutsats. Michel de Montaigne var mer klarsynt när han frågade sig: Är det jag som leker med min katt eller min katt som leker med mig? Om målet är inre frid så tror jag att svaret är givet, De Montaignes katt hade sannolikt ett mer okomplicerat förhållande till sitt liv och sin plats i världen än vad han hade.
Människor är inte unika på något slags fundamentalt plan utan det är snarare så att alla arter är unika i spannet utav samma nivå och vi har därför mycket att lära av varandra. Människan är varken Guds utvalda folk eller naturens per definition mest högstående varelse. När jorden och dess system inte längre använder oss som en del bland andra är vi hjälplöst förlorade, det är en insikt i James Lovelocks anda. Gaia "bryr" sig inte om människor specifikt utan om systemet som helhet, där är inte människans plats given utan tvärtom högst utbytbar.
Vår plats i världen är, likt andra djur, vad den är. Varken mer eller mindre.
Kanske är människan den art där denna insikt är som allra grundast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar