Poesi

På mina villkor

I otakt

Jag hörde någon säga att världen snurrar i allt snabbare takt,
här gäller det att hänga med och vara på sin vakt!
Men tänk om man mår illa och måste kliva av,
är man då för evigt dömd att simma i skammens hav?

Fasaden

Klockan är sex och radion kvittrar;
det är inte bara husens fasader som står och vittrar.
Hela världen är nu trasig och nött, på sina ställen är den riktigt illa skött!
Men vad gör det om fasaden då och då tappar sin forna glans?
Jag vill ändå inte vara någon annanstans.

Det viktiga är inte hur någonting ser ut,
eller vilken färg det kanske hade förut.

Det är innanför väggarna som saker av värde finns,
där är det varken bättre eller sämre så som jag minns.

Men kanske bär det molokna talet ett sanningens korn,
i så fall är det hög tid att stärka den mänskliga bron.

Vår

Vårens glittrande strålar värmer de frusna själarnas rike.
Maskinerna sopar gatorna rena i det kalla landets morgontrötta skepnad.
Solens förmåga att tina upp människors kyliga relationer till sig själva
syns som allra bäst när den hårda vinterns spår har gått på djupet.

Den smältande isen och den rinnande bäcken bildar tillsammans med
fåglarnas sång den vackraste av symfonier, bättre tonsättare än så
finns inte att finna.

För våra ögons skulle skiftar omgivningen tema och går från det
bruna och nakna till det gröna och påklädda.
Stolta över att få visa upp sig sticker blommorna fram huvudet
över det tidigare heltäckande jordtäcket.

Trots den årliga omvandlingen är känslan av att vara med om något
unikt så stark att ingenting ytterligare krävs för att berusa sinnet.

Vännen

Vännen kan vara det sista brinnande ljuset på
kyrkogården en alla helgons natt.
Vännen kan också vara ytterligare en flamma i majbrasans ljusa hav.
Riktiga vänner lyser lika starkt på kyrkogården som i brasan men kontrasten
blir större mot det mörka och kalla.

En vän kan ibland göra en skillnad på marginalen,
ibland vara den som fäller avgörandet.
En vän känner sällan till sin betydelse i ordets rätta bemärkelse
utan handlar helt ovetande om sin lysande kraft,
en kraft som varenda sekund värmer upp världens frostiga hjärtan.

Till alla er som är vänner: Fortsätt vara flamman i brasan men
framförallt fortsätt att vara kyrkogårdens sista brinnande ljus!

I kalenderns tid

I en verklighet där dagens schema alltid är på förhand givet,
är det då jag eller kalendern som är själva livet?
Är målet blott att fylla tidens stora famn,
ja då kan vi andas ut, vi är i hamn!
Men om strävan går bortom timmar utan tomma fält,
då finns det en tveksamhet inför hur det är ställt.

Men om en sak kan vi alla vara överens: För fler och fler
har tidens tänjbara bubbla nått sin gräns.

Medvetandets land

I medvetandets förrädiska land, 

där skiftar miljön från isande kyla till häftig brand.

Inga gränser går där att hitta

och tröstlös är den som på andra sidan vill titta.

Därför är nyfikenheten oändligt stor,

hur är det för de varelser som i andra länder bor?

Människans mål är alltid att göra denna färd,

bort från problem och en daglig oroshärd.

Till varje pris vill vi från medvetandet fly

och upptäcka en värld som är alldeles grön och ny.

Visst är detta ett besvärande fenomen, då kontroll
över värld och liv uppfattas som vår starkaste gren.

Oväntade snöfall

Ett plötsligt snöfall i april påminner mig om
oförutsägbarheten i den omgivning vi kallar världen.
De fjäderlätta flingorna singlar stillsamt mot den
oförberedda marken som om det ur deras synpunkt
inte var något märkligt alls. Känslan av att flingorna
känner till något som för mig är dolt sprider sig och
ödmjukheten ökar i takt med att min jacka blir allt blötare.
Kanske är snöfallet inte alls plötsligt och oplanerat utan
konstruerat och förberett sedan lång tid tillbaka. Tanken
är skrämmande men i mitt stilla sinne tänker jag att även
det förberedda blir oväntat om man inte känner till det.

På väg

Det finns en plats som mest är känd för att det är lätt att ta sig därifrån.
Där är stationen civilisationens hjärta; samhällets viktigaste
muskel varifrån allt annat utgår.
Här samlas livsresenärer inte för att det på något sätt är målet
utan för att ta en ofrivillig paus på en annars fartfylld färd.
Farkoster avlöser här varandra i ett enda evigt maskineri.
Människor stiger av och på perrongen i hopp om att ha tagit ännu ett steg mot
dagens eller kanske hela livets stora visioner.

Vart man är på väg är inte samma sak som hur man är på väg.

Lördag kväll

I lyktornas dova ljus, där människor raglar
i frivilligt rus. Här finns till en början en
spänd förväntan; hoppet finns kvar om den
upplysta gläntan. Men allt eftersom kvällen
lider, känslan av framgång ur händerna glider.
Nu handlar allt om att döva sinnet och helst
sudda bort det mesta ur minnet.

Godmorgon

Ett bedövande ljud skär genom själen och ögonlocken öppnas av ren rädsla.
Ljusa strålar tränger sig in under gardinens kant skvallrande om ännu en dag.
Självbevarelsedriften lyfter kroppen för att avlägsna källan till detta obehag och
om möjligt låta sinnet försjunka i det tidigare så behagliga tillståndet, det vill säga
tillståndet där ingen medvetenhet finns om vad som komma skall.
I självbedrägeriets tecken tillsammans med känslan av livets allvar och måsten
trycks sedan, på ren automatik, den knapp ned vars betydelse är att en liknande procedur
kommer att äga rum inom en så snar framtid som några minuter. En skärm tänds och släcks
om vart annat för att ytterligare undergräva livsviljan. Belöningen för att ta sig ur denna
cirkel av ondska är att återigen få känna hopp och tillförsikt inför kommande ögonblick.

Sällan har väl de känslomässiga kasten mellan hopp och förtvivlan varit så stor!

I lyckans rus

I lyckans rus avdunstar allt brus;
endast det viktiga finns kvar.
Parenteserna försvinner och passion
är det enda man förnimmer.
Som genom en tunnel far man genom
känslans upprymda land; i solnedgången
vandrar kroppen och själen hand i hand.
Tidens dimension upphör helt att finnas;
efteråt är det mycket svårt att minnas.
Ögonblicken flyter allt mer samman,
det som styr är den brinnande flamman.

Här ifrån vill man aldrig fly, man vill se alla
solar sjunka och varje morgon gry.

Sanning

Sanningens öga hjälper föga.
Problemen består hur långt vi än går.
Hur ska vi nå det som är utanför världen?
När det varken finns början eller slut på färden.
Att jaga det man inte kan fånga; åt detta ägnar
sig allt för många.

Träden

Den gröna färgen rinner långsamt av och
fram växer ett färgernas hav.

I skymningen blixtrar de sprakande bladen och
skänker lugn åt den stressade staden.

Upp mot skyn som vajande flaggor är
träden för sinnet de bästa av vaggor.

För den som endast vill andas en stund eller
drömma sig bort om så bara för en sekund.
Då passar att upp mot topparna titta och
förhoppningsvis frid i själen få hitta.

Språk

Att se världen från samma håll, det är språkets magiska roll.
Bilder placeras in hos andra, för att om möjligt mot samma
mål kunna vandra.
Men när gränsen är suddig mellan mening och fakta, då är
språkens verktyg långt ifrån exakta.
Att söka där inga frågor finns, det är egentligen att se världen
genom fel sorts lins.
Ändå kan jag på inga villkor låta bli, att i tanken bortom
denna gräns vilja förbli.
Kanske vår lott är att försöka förstå, de outgrundliga ting
som vi aldrig kommer nå.

Den gråa massan

Den gråvita färgen i skyn avspeglas på de trötta människornas humör.
Vilsna själar irrar runt, rädda för att förlora något de aldrig har haft.
Somliga dagar faller jag själv in i detta tillstånd av fullständig
uppgivenhet blandat med ångestdriven punktlighet.
Jag kapitulerar således inför det vanliga istället för att bejaka den
behagliga känslan av livets fridfullhet, en tillfällig lyx som vi för
tillfället har chansen att kunna åtnjuta men som vi i ärlighetens namn allt
som oftast slarvar bort.
Kanske är det illusionen av ständig förbättring av rent kvalitativa mått
som leder folket in i dessa fällor.
Det vi mäter blir också uppnått men på bekostnad av värden långt bortom
även de känsligaste av måttstockar.

Trötthet

Vinterns iskalla famn låter världen vila
Inbäddad i kristaller får naturen sin välförtjänta sömn.

Utan förvarning dras detta kristalltäcke allt oftare undan med oförlåtlig brutalitet.
Jorden vaknar med rödsprängda ögon.
Alla vet att efter oroliga nätter är tröttheten påtaglig; det förefaller som om
gryningen nalkas omgående efter skymningen helt utan mellansteg.

Världen blir tröttare i takt med människan och filten som sänker sig över
livgnistan blir allt blötare av något som varken är regn eller snö.








Utan mening

När ingen ser finns ej världen mer.
Skönhet kräver någon som betraktar,
något som till sinnena allt det vackra fraktar.
Objektiva landskap saknar relevans,
när livet är borta finns det ingen som minns vad som en gång fanns.
Förgängligheten bör kanske därför betänkas och en tacksamhetens
tanke till världsalltet skänkas.
Att mening skulle vara närvarande på jorden, det är några av de mest
falska orden.
Därför är den enda möjliga vägen att vandra, den där vi respekterar
och är hedervärda mot varandra.

Autopilot

Som i en dröm flyter dagen förbi genom något liknande tät dimma.
Inga tankar ägnas åt vad som får livet att fungera utan allt lämnas åt ödet.
Trots detta inträffar inga större katastrofer; under den kolsvarta ytan där
ingen kan se sker uppenbarligen något så fantastiskt att vi inte är värda
att få veta.
Likt universums kompakta mörker med små lysande stjärnor
förefaller mörkret härska över livet med endast små ljusa punkter
av visshet.

Utan mörker, inget ljus.

Bommar 

Bommarna går ner och för en minut stannar världen.
Människor som inte hunnit fram och hamnat på fel sida
tvingas att umgås för en stund.
Till en början blåser en irritationens vind men i takt
med blinkande ljus infinner sig en känsla av hopplös acceptans.
Livströtta blickar möts och förenas i insikten
om det apolliniska okets tyngd.

Kupé efter Kupé flyger förbi och sakta vaknar själar till liv.
Plötsligt försvinner bommarnas begränsningar och återigen
snurrar världen.
Okända ansikten försvinner men hemligheten som förenar oss
finns kvar.

Förutsättningarna vid bommarna känns bekanta;
kan de möjligen vara samma som för livet?

Ljus

Om mörker är blotta frånvaron av ljus,
är då mörkret alltid närvarande?
Kanske är det i sådana fall inte så konstigt
att allt det ljusa är så skört.

Glittrande speglar

Glittrande speglar möter mig i morgonsolen,
vem har sagt att vardagen måste vara grå?
På runda hjul och med fyrkantiga ögon möter
jag dagen som om det vore den sista - men också
den första.
Erfarenhetens sinnesro och barnets nyfikenhet samsas
för en gångs skull. Kanske är det den bästa känslan
livet har att erbjuda.

Musica

Symfonins toner smeker örats innersta delar.
Sinnet svävar långt ovanför verkligheten, en
verklighet som inte längre betyder något.
Flykten från tid och rum fortskrider i fullständig
harmoni.
Stråkarna rör sig i samma takt som mitt inre liv.
Ute är det svart, allt ljus finns i musiken.

 

Hemgång

I den mörka natten är himmelen alldeles ljus,
vilken märklig känsla!

Någonting viskar att det här är helt fel men just
nu känns det förvånansvärt rätt.

Med vänners energigivande andedräkt i nacken
är det enkelt att stå emot tidiga timmars rundfotade
ångest.

Att alla sitter i samma båt lindrar lidandet och skänker
lugn i den juni-ljumma luften.

Promenaden går mot nattlig vila trots att den nya dagen
gryr. Är inte det ett tecken på frihet så vet jag inte vad
frihet är.  

Ovisshetens gata

På ovisshetens gata kan man både älska och hata.
Här finns alla olika typer, vissa de springer medan andra kryper.
Några avgudar lyktans sken, andra går inte ens ut fören timmen är sen.
Alla försöker vi finna vägen, med den starkaste viljan och oförtröttlig trägen.
Det är när man stannar upp för att bara vara, som man har möjlighet att se allt detta underbara.

Instängda fort

Fängslad i de mörka känslornas instängda fort. Jag letar febrilt efter vägen ut...

Simmandes i fartfyllda vatten kommer jag ändå ingenstans. Bruset finns där hela tiden men ändå blir det ofta tomt.

Flygandes som ett frö från en halvdöd blomma letandes efter någonstans att slå rot.
Säg att det finns platser i jorden där även hopplösa själar kan gro.

Mörkret gömmer den lilla staden och sätter tonen för insidans färg. Tystnaden kryper under skinnet och letar sig in i vinklar och vrån.

Dunkla emotioner har ikväll släpps in utan kamp, dörren stod ju obevakad på glänt.
Imorgon står jag dock på barrikaderna igen, redo med näbbar och klor.

Upp i sadeln ännu en dag för att hälsa solen och skimrande patos välkomna.

Tunneln

Fast i novembertunnelns starka grepp. Fortsätt gå, fortsätt gå!

Grå massa kryper in på bara skinnet, hur ska detta sluta?

Men titta! där nalkas årets öppning. Vi är framme, vi är framme!

Fanns det verkligen ingen snabbare väg ut?

Nej! Slutet märker man först när ljusets strålar skvallrar om utvägen.

 

Metaforernas rike

I metaforernas rike är det meningen som härskar.
Där ser invånarna bortom träden och bergen.
Där simmar tankarna på djupare vatten för att undvika att gå på grund.
Lager på lager ligger resonemangen om vartannat.
På piedestalen står sensmoralen och stoltserar, i liknelsens land dras slutsatser i flera steg.
För den som är drabbad av missförståndens trötthet kan en resa dit kanske lindra besvären.

På kärlekens krön

Från kärlekens krön är staden vacker och ljus.
Den är harmonisk och pittoresk, helt utan slum.
Från kärlekens horisont glittrar solen på böljorna blå, ingen storm i sikte.
Genom kärlekens glasögon är blommorna alltid fina och himmelen alltid klar.
I kärlekens famn är världen alltid trygg och rummen alltid säkra.

Det är bilden, det är frågan.

Utklädda barn

Det finns ett ord för utklädda barn: vuxna.

Uppklädda och eleganta går vi runt i världen
och tror att vi inte ska bli upptäckta.
Vem försöker vi lura, andra eller oss själva?

Barn i vuxna kroppar är inte undantaget, det är regeln.

Tramset gör att vi då och då kan säga eller göra något bra.
Resten är av akademisk betydelse.

Glädjens stjärna

När solen sänker sig över våren, då läker de själsliga såren.
Som salva över öppen hud, lindrar den och täcker med hela sin skrud.
Efter vinterns uppslitande tid, vårsolen visar sig värmande och blid.
Nog har man saknat att utan jacka få vandra och fulla av lycka hålla om varandra.
I kärlekens rus jag upp mot himmelen tittar och ser om en glädjens stjärna hittar.
För något blinkar bara för mig, är inte detta ett mirakel så säg.