Om tro

Kanske är det i tron vi bör leta för att hitta fragment av vad det innebär att vara människa.


"Alla känner vi säkert något till detta sätt att misskreditera själstillstånd för vilka vi hyser motvilja. Vi begagnar det alla till viss grad, då vi kritiserar personer vilkas själstillstånd vi betraktar som överspänt. Men när andra kritiserar vår egen kanske mera överdrivna hänförelse för det eller det och säger, att den "bara" är ett uttryck för vår fysiska disposition, känner vi oss sårade och förolämpade, ty vi vet, att hur egendomligt vår fysik än må vara inrättad, har dock vårt själstillstånd sitt självständiga värde såsom för oss uppenbarande den levande sanningen, och vi önskar, att all denna medicinska materialism kunde förmås tiga. "

-William James ("Den religiösa erfarenheten i dess skilda former")

Bedriften i William James bok består inte av själva prosan eller ens i insikternas djup. Det är snarare i den anda genom vilken undersökningen är gjord som är beundransvärd. Ingången är nyfikenhet snarare än ambitionen att fördöma eller hylla den tro vilken på ett eller annat sätt verkar närvarande hos de flesta människor.

Man skulle kunna dra slutsatsen att den tro jag här talar om strängt taget är av religiös art och då framförallt i den snäva betydelsen monoteistisk tro. Inget vore mer fel, dels för att en sådan uppdelning av tro är svår att göra om den ens finns men också för att tro i denna mening inte har någon direkt eller kausal koppling till klassisk religion. Avgränsningar och väsensanalyser av olika typer bör istället göras på helt andra nivåer och i andra dimensioner. Skillnader i förståelse ligger så att säga utanför huruvida någon betecknar sig som eller betecknas som religiös i klassisk mening.

Det är ofta större skillnader religiösa sinsemellan och icke-religiösa sinsemellan än vad det är mellan dessa mycket slarvigt definierade grupper. Tron handlar mer om i vilken anda man tar sig an världen än exakt vad i den tar sig uttryck.

Jag gör istället helt andra uppdelningar. Sammanblandningar av betydelser av tro är mycket olyckliga eftersom de lätt leder till onödiga spänningar baserat på både missförstånd och illvilja. Sällan är väl skyttegravarna så djupa som i frågor vilka berör tro och intilliggande begrepp. 

Den enklaste och mest vardagliga betydelsen av tro är förmodligen försanthållande av vissa sakförhållande i världen. Man tror att det eller det förhåller sig på den ena eller andra sättet mot bakgrund av vad man åtminstone själv definierar som goda skäl. Om denna typ av tro ska vara meningsfull sträcker den sig enbart till teknikaliteter och till vad jag beskriver som fysikaliteter, d.v.s. till den verklighet vi känner någorlunda. Det är en mycket praktisk tro som i de flesta fall leder till handlingar i linje med själva försanthållandet. Jag tror exempelvis att det blir svårare för obehöriga att ta sig in i mitt hem om jag låser dörren, således låser jag dörren eftersom jag inte vill ha oönskat besök.

Det finns de som hävdar att de enbart förhåller sig till denna praktiska definition av tro, ett sådant påstående är ofta ogrundat och ett försök till självbedrägeri. Ett rent praktiskt förhållande till tron skulle vara mycket tomt och innehållslöst eftersom nästan inga frågor av djupare (och intressantare?) karaktär täcks av denna definition. Påfallande ofta tycks tvärtom ett extremt hävdelsebehov av denna praktiska ansats skvallra om allt annat än rimliga (i meningen praktiskt gångbara) föreställningar på för personen viktiga områden. Att ett strikt praktiskt förhållningssätt inte tycks fungera i praktiken kan inte ses som något annat än mycket ironiskt.

Vad är det då för tro som blandas ihop med den praktiska definitionen? Jo till att börja med pratar vi här snarast om en inställning, en anda eller kanske framförallt om någon typ av existentiellt nätverk baserat på principer vilka man bygger upp sin tillvaro på. Försanthållande kan även här vara viktiga men inte i den rent bokstavliga meningen. Myter, berättelser och beteenden visar på en djupare, mer mångbottnad sanning som inte direkt går att peka ut. Observera här användningen av att visa, skillnaden på att visa och att tala  är i vid denna avgränsning helt avgörande.

Någon kanske tänker att vänta nu! leder inte en viss inställning till ett visst beteende som i sin tur leder till praktiska konsekvenser? Det skulle i så fall kunna betyda att tron egentligen är en och samma, nämligen försanthållande av vissa sakförhållanden. Då skulle Frazers undersökning av "de primitiva folkens" trosföreställningar vara värdefull om målet är att skjuta ner de "irrationella" föreställningarna som skvallrar om en rest från en tidigare, mindre upplyst tid.

Det ställningstagandet vittnar dock om att man så att säga tagit rätt nyckel men försökt att vrida om fel lås. Det är korrekt att handlingar följer efter inställning men skillnaden är att dessa beteenden inte bygger på eller rättfärdigas av samma typ av försanthållande. Det är en mer metaforisk förståelse av verkligheten som för utomstående kan verka underlig. Tänk på denna texts inledningsstycke från William James. Andras själstillstånd tycks överspända, alltför hänförda och i största allmänhet som en konsekvens av vissa fysiska tillkortakommanden (ex. intellektuellt), medans de egna föreställningarna uppfattas som högst berättigade och rimliga. Kritik av själstillstånd och dess konsekvenser är därför ofta meningslös, kontraproduktiv (om målet är omvändelse) och oberättigad.
Idén att exempelvis religion eller andra fenomen som traditionellt förknippats med tro skull vara någon slags primitiv vetenskap är dessvärre mycket spridd. Trots att vetenskap och den mer metaforiska tro vi här pratar om inte tillhör samma kategori eller över huvud taget kan ställas mot varandra på ett meningsfullt sätt är det ett mycket vanligt tankefel.  

Tro av detta slag tar sig uttryck i allt från politiska övertygelser till klassiskt religiöst utövande eller åskådningar i största allmänhet. För att förstå dess innehåll och mening krävs ett visst mått av nyfikenhet och öppenhet vilket så förtjänstfullt en gång visades av William James.

Det är naturligtvis intressant att undersöka vad tron i sig får för praktiska konsekvenser. Någon kanske tycker att jag gått för hårt åt eller nedvärderat den praktiska tron men det har aldrig varit min avsikt. Avsikten är snarare att belysa skillnaderna utan någon allmän värdering. Av skäl som tidigare angivits finns heller ingen möjlighet att på ett meningsfullt värdera dessa olika typer av tro eftersom de fyller så fundamentalt olika syften och behov. 

Trons praktiska konsekvenser är mycket svåra att utröna och de kausala pilarna väl dolda eller kanske i vissa fall t.o.m. obefintliga. Jag vågar dock påstå att själva tron som orsakens rot i många fall är grovt överskattad. Levnadssätt, sedvänjor och traditioner har snarare utvecklats av praktiska skäl, ibland kända men väldigt ofta okända sådana. Man börjar så att säga inte med tro för att sedan härleda sina beteenden utan beteendena inkorporeras i själva andan efter hand. Denna sammanblandning utnyttjas ständigt av rörelser vilkas syfte inte är att att bejaka mysticism och existentiellt tänkande . Om man skrapar lite på ytan inser man att målen istället är helt andra. Ett vanligt och ständigt aktuellt exempel är militanta politiska ideologier förklädda till religiös trosutövning.

Konsekvensen av detta synsätt är insikten att religion och andra liknande fenomen inte på ett direkt sätt handlar om tro utan mer om andra, mer praktiska spörsmål. Tro tycks mer vara en fråga om den existentiella drivkraften, något i sann mening allmänmänskligt. Därför att den också värd att undersöka och gräva djupare i hos nästan varje människa. Det är beteenden och praktikaliteter som på ett meningsfullt sätt kan kritiseras och inte den anda vilken genom människor tar sig an sina liv. Det är att kraftigt nedvärdera folks intellekt samtidigt som man avslöjar sitt eget ointresse och grunda förståelse på området.

Man kan fråga sig vad som utmärker en sådan förståelse. Kanske är det ett accepterande av det i grunden mystiska. Alltså inte den dogmatiska mysticismen som innebär att man ställer sig tvärsäker till saker som inte alls är säkra, ett slags praktiskt teoretiserande av den tro jag tidigare beskrivit som liggandes utanför praktiska domäner. Nej det är själva motsatsen, en förmåga till det meningsfulla tvivlet. Inte det tvivel som tar sig uttryck i tankemässig slutenhet och hävdande av rätten till den egna
sanningen (i sann relativistisk stil). Det handlar till viss del om att godta det paradoxala, komplexa och flerdimensionella i tillvaron. Det betyder också begåvningen som ligger i att vara svårplacerad och inte rakt av köpa färdigpackade idékomplex. Modet att ställa meningsfulla frågor och dessutom inse dessa frågors karaktär. Men kanske framförallt att förstå i vilken anda och i vilket sammanhang fenomenen rör sig. Att vara öppen för andras tankar och idéer lär vara en en god inställning, saker är helt enkelt inte alltid som man tror.   

När mänsklig tro är som allra vackrast stoltserar den med all den konst, fantasi och energi som den givit upphov till. Kan det möjligen vara en av få angenäma konsekvenser av den Schopenhauerska världsviljan?