Humorns mysticism

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, sedan skapade han humorn; eller om det var tvärtom.........

Både modern och klassisk kultur är full av lidande, tragedier och känslor av obehag i största allmänhet. Många beskriver olycka som själva bränslet för sitt skapande eller åtminstone en stor inspirationskälla. Det är säkert helt sant att skrivande kan användas som terapeutisk metod vid olika typer av nedstämdhet. Skapandet kan då snarast ses som ett arbete med sig själv och inte i första hand något som görs för andra. Vissa typer av verksamheter tror jag gynnas av den ingången eftersom den i någon mening blir mer äkta vilket i sin tur ironiskt nog leder till större värde för konsumenten, filosoferande är en sådan aktivitet. Samtidigt tycks det dystra dra till sig stora skaror av kulturkonsumenter vilket möjligtvis beror på att andras lidande absurt nog är ganska intressant. Man får så att säga lite perspektiv på sina egna problem och blotta jämförelsen får en att känna sig lite bättre till mods. 

I denna kulturvärld av tragedier tycks det som att ljusa fenomen inte nått samma status eller tilldragit sig samma intresse. Ett av dessa fenomen är humorn.

Humorn är kanske i själva verket det riktiga bränslet vilket får vår livsform att hantera lidande så bra som vi ändå gör. Humorn tas, trots sin plats som alldagligt smörjmedel, inte på riktigt allvar i de så kallade seriösa kretsarna. Vilken idioti! Vad kan vara allvarligare än botemedlet mot tristess och leda? Djupare ämnen är inte på något sätt förbehållet tragedin utan humoristisk kultur har minst samma potential för livsfrågorna. När Wittgenstein säger att ett riktigt djupt filosofiskt arbete kan bestå enbart av skämt så tror jag honom (det finns i själva verket inget filosofiskt arbete jag skulle vilja läsa hellre än ett sådant). Att arbeta med sig själv kan lika väl göras i känslor av eufori som på vemodets djupaste botten.

Kanske är det svårigheten att definiera humorn och hantera den som skrämmer iväg folk. Den är utslagsgivande och det framgår för alla envar tämligen omgående om den har uppnåtts.

Så vad är då humor och hur kan den beskrivas? Ja kanske att det krävs vissa uppdelningar. Den vardagliga humorn finns runt omkring oss hela tiden och kan observeras när någon drar ett skämt eller på något sätt beter sig humoristiskt. Vad som då händer är mycket mystiskt. När något uppfattas som roligt så är det precis som att källan till det roliga på något sätt slagit an en ton inuti en, så att säga hittat rätt våglängd. Som vi alla instinktivt känner till är denna våglängd olika för olika personer, vi ser inte humor i samma saker även om vissa företeelser tycks näst intill universella.

Ett sätt att åstadkomma humoristiska situationer är genom igenkänning baserat på minnen, något påminner en om tidigare lustiga upplevelser. Det som källan beskriver behöver inte överensstämma med de egna upplevelserna utan det tycks vara själva "påminnandet" som aktiverar responsen. Därför kan förmodligen två vänner i decennier skratta åt samma situation trots att de upplevt den på fundamentalt olika sätt.

Igenkänning verkar dock inte vara enda vägen utan även små barn uppvisar tecken på humor då de kan skratta ohejdat åt vissa saker, saker som inte verkar bygga på en igenkänning från tidigare. Det är precis som att vissa humoristiska toner är genetiskt betingade. Hittar man dessa toner så blir det roligt för de allra flesta.

Det finns också kulturellt betingad humor vilket framstår som självklart, inte minst genom språket. D.v.s. ordvitsar och liknande är av naturliga skäl ofta specifika för språket och svåra att översätta med bibehållen effekt. Studera exempelvis följande exempel:

I en av komikern David Batras böcker publicerar han "arga lappar" som folk hängt upp lite varstans för att påtala riktiga eller uppfattade vidrigheter (jag misstänker dock starkt att några bara hängts upp för att förpesta omgivningen i största allmänhet). En lapp med följande text hade hängts upp på en felparkerad cykel någonstans.

Ställ inte cykeln här!!
Ställ den i stället istället! 

Många som pratar svenska hade nog haft svårt att ta en sådan lapp på allvar eftersom den är så uppenbart roligt formulerad (om lappskrivaren inte uppfattat detta blir situationen än roligare). Översättningar till andra språk ger troligen inte alls samma effekt, humorn hör samman med en lustighet i själva språket.

Andra humoristiska uttryckssätt ligger djupare i kulturen eller är mer av globalt snitt. Det handlar om humor som hör samman med traditioner och vedertagna sätt att se på världen. Skämt om jultomten går gissningsvis hem bättre på platser där han är en del av samhällslivet än där han inte finns över huvud taget. Sådant som är humoristiskt globalt tenderar att ha med det som är allra mest gemensamt för oss, kroppen. Roliga kroppsliga uttryck eller fadäser såsom snubbling eller liknande verkar gå hem nästan överallt.

Humorn förknippas med vissa situationer men också med vissa personer vilka inte tycks behöva göra så mycket för att hos många personer träffa den "humoristiska tonen". De är, frivilligt eller ofrivilligt, roliga mer eller mindre hela tiden. Kanske är det en mystiskt kombination av timing och en stämningsmässig finkänslighet som åstadkommer detta. När jag säger till en annan person att "du är rolig" så är det förmodligen det jag menar, att denne relativt ofta lyckas hitta den våglängd som sätter igång min humorrespons (ofta i formen av skratt). I den meningen är humorn som vilken annan konstform som helst. En duktig komiker liknar en bra musiker eftersom båda lyckas med att slå an
något hos de personer som lyssnar. Vari detta består går inte att säga utan förblir på något mystiskt sätt dolt för oss. Så fantastiskt! Konsten blir verkligen bara märkligare och märkligare för varje gång jag tänker på den.

Den vardagliga humorn är den mest uppenbara men humorn finns också inbäddad i de djupare lagren. Man skulle kunna benämna denna typ av humor som den existentiella humorn. Bara det faktum att vi finner oss själva på en plats utan den blekaste aning om vad vi gör här innehåller tveklöst ett extremt humoristiskt element. Det bli än mer humoristiskt om man tänker på allt arbete vi lägger ner för att hitta svaret på just denna och liknande frågor. Vissa hävdar dessutom att vi kommit en bit på vägen och att vi en dag kommer att ha svaren i vår hand. Varje gång jag tittar upp mot himmelen eller ser ett oväntat mänskligt beteende inser jag det humoristiska och absurda i en sådan inställning. 

Jag tycker att en av de charmigaste egenskaperna är att kunna uppfatta den existentiella humorn och se världen med "rätt" sorts allvar. Kanske det allvar som Nietzsche så träffande beskrev som det allvar man hade i leken som barn. Fyllt av hängivenhet men utan det fundamentalistiska ögat. Människor med den egenskapen bejakar att saker ibland är som de är och blir som de blir utan att sluta med att hängivet ägna sig åt det de själva finner viktigt och meningsfullt. I stil med vad Joseph Schumpeter skrev:

"Att inse den relativa validiteten i de egna övertygelserna och fortfarande stå för dom orubbligt är vad som skiljer den civiliserade mannen från barbaren." (egen översättning)

Den humorn är lika förlösande som den är givande. Vi brukar säga att vissa tar sig själva på för stort allvar, kanske beskriver "att ta sig själv på fel sorts allvar" ännu bättre vad vi egentligen menar. Ironiskt nog kan personer utan den egenskapen framstå som väldigt roliga utan minsta avsikt att göra så. Ett vardagligt men likväl briljant sätt (lånat från Nassim Taleb) att visa på just denna humor är att stänga av ljudet på tv:n när någon så kallad expert inom något extremt komplext och seriöst ämne (gärna iklädd kostym med en lite för tight knuten slips) framträder. Effekten är slående eftersom man helt plötsligt får möjlighet att se situationen lite utifrån, man klarar av att se igenom auktoriteten vilket ger en existentiellt komisk situation. Det är roligt att allt i grunden är så pass obegripligt. Jag kan inte låta bli att tycka att de som saknar ödmjukheten vilken följer av den insikten är rätt roliga.  

Utifrån det perspektivet behövs det sannolikt inte "mer" humor utan det kanske snarare handlar om att ta till vara den humor som ligger framför oss hela tiden och inse dess betydelse. Se den för vad den är genom "rätt" sorts lins och erkänna dess rättmätiga vikt. Kanske är det så att att det potentiellt skulle kunna tina upp några frusna själar lite grann såväl som avlasta vårt stundtals kollektivt tyngda bröst.

Men vad vet jag, en del saker bara är som de är helt utan teorier. Jag tror ingenting finns att förlora på att ta till sig den humoristiska andan än mer, det blir åtminstone roligare så.