Den första meningen i Franz Kafkas "Processen" är starten på en lika obegriplig som obehaglig resa. I novellen får man följa Josef K. som fastnar i klorna på en byråkrati vilken utifrån Josef K.:s perspektiv är kuslig, snårig och på det hela taget oförståelig. Känslan av maktlöshet, bristen på transparens och svårigheten att få tag på information gör Josef.K.:s situation till vad som kommit att kallas för kafkaliknande. På många sätt absurd men ändå i någon mening realistisk.
Kafka beskrev före sin tid det obehagliga i obegripliga byråkratier. När byråkratin finns till mer för sin egen skull än för syften den från början var tänkt att tjäna, då är risken för tråkiga konsekvenser överhängande.
De stora unionernas fetisch
Att vara besatt av EU kan bara leda till besvikelse.
Samarbete fungerar så länge som alla parter upplever att de har något att vinna på det. När denna grundläggande förutsättningen försvinner finns inte längre något som är tillräckligt starkt för att hålla ihop samarbetet under längre perioder. Ett handslag med efterföljande vilja till samarbete är i längden mer värt än tusen juridiska dokument.
EU har tjänat freden i Europa på ett mycket bra sätt och måste ses som ett till största delen lyckat politiskt samarbete. Det betyder inte på något sätt att så kommer att vara fallet även i framtiden. Politiska lösningar är till sin natur tillfälliga vilket historiens empiri på ett mycket klart sätt visar. Lösningar av det här slaget är bräckliga och kommer med tiden oundvikligen att upplösas. Att låsa sig vid en enda typ av allomfattande lösning är inte bara dumt utan också kontraproduktivt. Att inse att det ibland är dags för nya typer av strategier när kontexten förändras vittnar om god insikt i hur mänskliga relationer fungerar och kan dessutom bespara oss stora problem. Att tjurigt hålla fast vid åsikten att EU i dagens format till varje pris ska behållas eller utökas kan få oanade konsekvenser, politiska såväl som på andra områden. Att försöka dubbelt så hårt när politiska lösningar inte fungerar är sällan en lyckad taktik. Inget tyder på att det denna gång skulle vara annorlunda.
Det är mycket ironiskt att några av de mest högljudda förespråkarna för bibehållet eller fördjupat samarbete inom EU:s ramar idag är nyliberaler. Liberaler vars pionjärer poängterade den enskilda människans rätt till självbestämmande och makt över sitt eget liv. Tidigare liberaler förstod på ett helt annat sätt än dagens de problem som följer med toppstyrning och använde de problemen som en grundbult i sitt tänkande. Tänkare som Isaiah Berlin och Michael Oakeshott menade att olikhet i människors leverne är ofrånkomligt och att toleransen för dessa skillnader upprätthåller möjligheten att leva i fred. Det är långt ifrån de neoliberaler som nu likt monoteistiska missionerande förkunnare försöker införa sitt levnadssätt och påvisa sitt systems förträfflighet i världens alla hörn. Att tro att det bara finns ett riktigt sätt att leva sitt liv och att alla med lite hjälp har viljan att uppnå ett sådant liv, det måste ses som ett tecken på bottenlös hybris. Från mittenpolitiker och från de som lite slarvigt uttryckt kan kallas för etablissemanget har dock paniken de senaste åren spridit till följd av att alla inte tycks vara lika roade av deras vision. Det botemedel man för fram mot denna skepsis är ännu större samarbeten och mer centralisering, av det mesta att döma ett fatalt misstag. De ser som sin största uppgift att leda människor, vilka fortfarande är kvar i den irrationella och inskränkta dimman, ut i upplysningens och rationalitetens ljus. Insikten verkar inte finnas att de med denna taktik går rakt i fällan som mer extrema rörelser har gillrat.
Med rädsla för att bli stämplade som populister, rasister och främlingsfientliga vågar människor som är rädda om sitt rykte inte ens tänka tanken att det finns ett korn av rimlighet i de lösningar som förespråkas av rörelser utanför den politiska mittfåran. Människor som stöder Trump, Le Pen eller Åkesson ses som mindre vetande och förminskas till nationalistiska odjur. Inom etablissemanget finns det bara en väg att gå och det är mot ökad globalisering och större samarbetsprojekt. Man tycks förbise det faktum att det är de personer vilka har mest att tjäna på stora byråkratiska inrättningar som inte bara förespråkar dessa utan också hävdar att det på rationalistiska grunder gynna alla. Det tragiska med politiken är dock att inga förslag gynnar alla utan det är alltid en fråga om prioriteringar. Det hävdas också att just den nyliberala/socialliberala vägen på vetenskapliga grunder är den enda riktiga i någon slags övergripande mänsklig mening. Man missar då att mänskligheten inte på något sätt är en enda enhet utan bara massvis med olika individer som vill olika saker. Erfarenhetsmässigt kan man konstatera att de idéer och teorier vilka man på vetenskaplig väg trott varit giltiga mer visat sig vara spekulationer och rena värderingar. Områden blir inte mer vetenskapliga enbart för att man tillämpar klassiskt vetenskapliga metoder. Vid användning på fel områden uppnås snarare motsatt effekt.
Trenden har de senaste decennierna varit mer centralisering och utökad byråkrati på egentligen alla nivåer. Tanken tycks inte ha slagit dem som lett denna utveckling att populisters framgångar de senaste åren kanske lika mycket är en protest mot centralisering och överstatlighet som ett uttryck för rasism, främlingsfientlighet och rädsla. Ändå är den decentraliserade hållningen betydligt mer rimlig än tanken på en fullständigt enhetlig och sammankopplad värld. Precis som Nassim Taleb menar skapar stora enheter en ömtålighet i systemet eftersom problem på ett ställe snabbt sprider sig och raserar stora delar genom en oöverblickbar kedja, något som kunnat observeras inte minst under de senaste ekonomiska kriserna. Med små enheter uppstår visserligen problem oftare men när en enhet går under drabbar det inte hela systemet på samma sätt. Att tro att vi tillsammans på ett kollektivt sätt kan överkomma samtliga problem och kriser vittnar om bristande förståelse för mänsklig hysteri. Med dessa förutsättningar är decentraliserade enheter klokare än centraliserade.
Det finns också ett värde i att makthavare finns nära de människor vilka de fattar beslut över. Tvingas man stå till svars för sina beslut på kyrkbacken och ta en personlig risk för förslagens konsekvenser tänker man sig också för en extra gång. Finns inte den risken inträffar vad vi kunnat se de senaste decennierna där beslutsfattare i västliga länder sett världen som ett schackbräde och trott sig, med en schackspelares precision, kunnat förutse konsekvenser av olika interventioner. Erfarenheten visar att det fått katastrofala följder utan några kännbara påföljder för de ledare vilka försatt stora områden i kaos, områden vilka ligger långt ifrån den trygga och riskfria miljö där dessa personer befunnit sig. Att få människor som har makt över andra att behöva stå för sina idéer och handlingar är således viktigare än alla juridiska dokument i världen, på internationell såväl som på nationell och kommunal nivå. För att uppnå detta är decentralisering en rimligare väg att gå än centralisering.
I effektivitetens och den falska trygghetens namn har det uppstått en fetisch för stora unioner och storskaliga mänskliga monument. Samtidigt som världen omkring oss blivit alltmer global har tanken på att vi också tänker mer globalt fått fäste. Att vi fortfarande är en högst lokal varelse trängs bort för att om möjligt slippa framstå som bakåtsträvande och omoderna. När den tyska journalisten Kurt Tucholsky 1925 skrev att "En mans död är en tragedi. Hundratusen döda män är statistik" fångade han själva essensen i människans begränsade förmåga till allmän reflektion framför enskilda fall. När papper skrivs på och beslut tas som berör stora mängder människor på en plats långt bort i fjärran saknas den spärr vilken en risk för personliga konsekvenser innebär. Att Tucholskys citat felaktigt brukar tillskrivas Josef Stalin gör poängen på ett otäckt sätt än mer tydlig.
Kanske är det så att EU i dagens skrud trots allt kommer att bestå ännu ett tag, Oavsett vilket finns det ingen anledning att till varje pris behålla eller utöka denna redan gigantiska byråkrati. Konsekvenserna för det kan bli både obehagliga och farliga. Det tycks åtminstone Franz Kafka ha förstått.
Samarbete fungerar så länge som alla parter upplever att de har något att vinna på det. När denna grundläggande förutsättningen försvinner finns inte längre något som är tillräckligt starkt för att hålla ihop samarbetet under längre perioder. Ett handslag med efterföljande vilja till samarbete är i längden mer värt än tusen juridiska dokument.
EU har tjänat freden i Europa på ett mycket bra sätt och måste ses som ett till största delen lyckat politiskt samarbete. Det betyder inte på något sätt att så kommer att vara fallet även i framtiden. Politiska lösningar är till sin natur tillfälliga vilket historiens empiri på ett mycket klart sätt visar. Lösningar av det här slaget är bräckliga och kommer med tiden oundvikligen att upplösas. Att låsa sig vid en enda typ av allomfattande lösning är inte bara dumt utan också kontraproduktivt. Att inse att det ibland är dags för nya typer av strategier när kontexten förändras vittnar om god insikt i hur mänskliga relationer fungerar och kan dessutom bespara oss stora problem. Att tjurigt hålla fast vid åsikten att EU i dagens format till varje pris ska behållas eller utökas kan få oanade konsekvenser, politiska såväl som på andra områden. Att försöka dubbelt så hårt när politiska lösningar inte fungerar är sällan en lyckad taktik. Inget tyder på att det denna gång skulle vara annorlunda.
Det är mycket ironiskt att några av de mest högljudda förespråkarna för bibehållet eller fördjupat samarbete inom EU:s ramar idag är nyliberaler. Liberaler vars pionjärer poängterade den enskilda människans rätt till självbestämmande och makt över sitt eget liv. Tidigare liberaler förstod på ett helt annat sätt än dagens de problem som följer med toppstyrning och använde de problemen som en grundbult i sitt tänkande. Tänkare som Isaiah Berlin och Michael Oakeshott menade att olikhet i människors leverne är ofrånkomligt och att toleransen för dessa skillnader upprätthåller möjligheten att leva i fred. Det är långt ifrån de neoliberaler som nu likt monoteistiska missionerande förkunnare försöker införa sitt levnadssätt och påvisa sitt systems förträfflighet i världens alla hörn. Att tro att det bara finns ett riktigt sätt att leva sitt liv och att alla med lite hjälp har viljan att uppnå ett sådant liv, det måste ses som ett tecken på bottenlös hybris. Från mittenpolitiker och från de som lite slarvigt uttryckt kan kallas för etablissemanget har dock paniken de senaste åren spridit till följd av att alla inte tycks vara lika roade av deras vision. Det botemedel man för fram mot denna skepsis är ännu större samarbeten och mer centralisering, av det mesta att döma ett fatalt misstag. De ser som sin största uppgift att leda människor, vilka fortfarande är kvar i den irrationella och inskränkta dimman, ut i upplysningens och rationalitetens ljus. Insikten verkar inte finnas att de med denna taktik går rakt i fällan som mer extrema rörelser har gillrat.
Med rädsla för att bli stämplade som populister, rasister och främlingsfientliga vågar människor som är rädda om sitt rykte inte ens tänka tanken att det finns ett korn av rimlighet i de lösningar som förespråkas av rörelser utanför den politiska mittfåran. Människor som stöder Trump, Le Pen eller Åkesson ses som mindre vetande och förminskas till nationalistiska odjur. Inom etablissemanget finns det bara en väg att gå och det är mot ökad globalisering och större samarbetsprojekt. Man tycks förbise det faktum att det är de personer vilka har mest att tjäna på stora byråkratiska inrättningar som inte bara förespråkar dessa utan också hävdar att det på rationalistiska grunder gynna alla. Det tragiska med politiken är dock att inga förslag gynnar alla utan det är alltid en fråga om prioriteringar. Det hävdas också att just den nyliberala/socialliberala vägen på vetenskapliga grunder är den enda riktiga i någon slags övergripande mänsklig mening. Man missar då att mänskligheten inte på något sätt är en enda enhet utan bara massvis med olika individer som vill olika saker. Erfarenhetsmässigt kan man konstatera att de idéer och teorier vilka man på vetenskaplig väg trott varit giltiga mer visat sig vara spekulationer och rena värderingar. Områden blir inte mer vetenskapliga enbart för att man tillämpar klassiskt vetenskapliga metoder. Vid användning på fel områden uppnås snarare motsatt effekt.
Trenden har de senaste decennierna varit mer centralisering och utökad byråkrati på egentligen alla nivåer. Tanken tycks inte ha slagit dem som lett denna utveckling att populisters framgångar de senaste åren kanske lika mycket är en protest mot centralisering och överstatlighet som ett uttryck för rasism, främlingsfientlighet och rädsla. Ändå är den decentraliserade hållningen betydligt mer rimlig än tanken på en fullständigt enhetlig och sammankopplad värld. Precis som Nassim Taleb menar skapar stora enheter en ömtålighet i systemet eftersom problem på ett ställe snabbt sprider sig och raserar stora delar genom en oöverblickbar kedja, något som kunnat observeras inte minst under de senaste ekonomiska kriserna. Med små enheter uppstår visserligen problem oftare men när en enhet går under drabbar det inte hela systemet på samma sätt. Att tro att vi tillsammans på ett kollektivt sätt kan överkomma samtliga problem och kriser vittnar om bristande förståelse för mänsklig hysteri. Med dessa förutsättningar är decentraliserade enheter klokare än centraliserade.
Det finns också ett värde i att makthavare finns nära de människor vilka de fattar beslut över. Tvingas man stå till svars för sina beslut på kyrkbacken och ta en personlig risk för förslagens konsekvenser tänker man sig också för en extra gång. Finns inte den risken inträffar vad vi kunnat se de senaste decennierna där beslutsfattare i västliga länder sett världen som ett schackbräde och trott sig, med en schackspelares precision, kunnat förutse konsekvenser av olika interventioner. Erfarenheten visar att det fått katastrofala följder utan några kännbara påföljder för de ledare vilka försatt stora områden i kaos, områden vilka ligger långt ifrån den trygga och riskfria miljö där dessa personer befunnit sig. Att få människor som har makt över andra att behöva stå för sina idéer och handlingar är således viktigare än alla juridiska dokument i världen, på internationell såväl som på nationell och kommunal nivå. För att uppnå detta är decentralisering en rimligare väg att gå än centralisering.
I effektivitetens och den falska trygghetens namn har det uppstått en fetisch för stora unioner och storskaliga mänskliga monument. Samtidigt som världen omkring oss blivit alltmer global har tanken på att vi också tänker mer globalt fått fäste. Att vi fortfarande är en högst lokal varelse trängs bort för att om möjligt slippa framstå som bakåtsträvande och omoderna. När den tyska journalisten Kurt Tucholsky 1925 skrev att "En mans död är en tragedi. Hundratusen döda män är statistik" fångade han själva essensen i människans begränsade förmåga till allmän reflektion framför enskilda fall. När papper skrivs på och beslut tas som berör stora mängder människor på en plats långt bort i fjärran saknas den spärr vilken en risk för personliga konsekvenser innebär. Att Tucholskys citat felaktigt brukar tillskrivas Josef Stalin gör poängen på ett otäckt sätt än mer tydlig.
Kanske är det så att EU i dagens skrud trots allt kommer att bestå ännu ett tag, Oavsett vilket finns det ingen anledning att till varje pris behålla eller utöka denna redan gigantiska byråkrati. Konsekvenserna för det kan bli både obehagliga och farliga. Det tycks åtminstone Franz Kafka ha förstått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar