Det allvarliga allvaret
"Att vara mogen innebär att man har fått tillbaka det allvar man hade i leken som barn" (egen övers.)
- Friedrich Nietzsche
"Ett bra och seriöst filosofiskt arbete kan bestå av enbart skämt" (egen övers.)
- Ludwig Wittgenstein
1953 tilldelades den mycket karismatiske Winston Churchill nobelpriset i litteratur. En anekdot säger att när hans sekreterare ska meddela Winston den stora nyheten kliver denne in på hans kontor och ser honom djupt försjunken i arbete vid sitt skrivbord. Sekreteraren säger lite försiktigt att "Mr Churchill, jag har den stora äran att meddela att ni blivit tilldelad Nobels pris. Varpå Winston sakta tittar upp och frågar: "I vilket ämne"
När jag ser barn leka slår det mig att allt sker med ett mycket stort allvar. Oavsett hur tramsigt det kan verka utifrån finns det ofta en mycket djup försjunkenhet i barns aktiviteter. Det är sällan populärt att som utomstående bryta känslan av verklighetsförankring med dumma "rationella" kommentarer, försök till detta tas inte ens på allvar utan ses bara som ett sätt att förstöra. Samtidigt som jag imponeras av denna fullständiga hängivelse har jag inga minnen av att jag någonsin i ordets rätta betydelse trodde att leken verkligen var på riktigt. Barn förstår mycket väl skillnaden på deras lek och vuxnas "viktiga" aktiviteter. Det tycks alltså hos barn finnas en impuls att ta saker seriöst och allvarligt men samtidigt inte ta själva allvaret alltför allvarligt.
Jag inser att barn ligger inne med en underliggande humor som rör själva existensen. Barn före 10-årsåldern tycks sällan ta sig själva på alltför stort allvar utan verkar mer se livet som en chans snarare än ett kravfyllt redovisningsskyldigt projekt. Mening skapas genom att göra saker som faller en in fullt ut och genom att i så hög grad som möjligt tillfredsställa livets olika frestelser, detta utan att kostnaden blir för hög i form av skam och andra typer av bestraffningar. Likt en skicklig politiker förhandlar de och köpslår för att få igenom sin vilja och sina idéer, inte med hänvisnings till några universellt rationella axiom utan med utgångspunkt i den specifika situationen.
Denna barnsliga förmåga försvinner ofta delvis med tiden i takt med att man blir alltmer korrumperad av livet. Allvaret blir nu allvarligt på riktigt och möjligheter samlas tillsammans med begränsningar för att bilda ett slags ok över axlarna. Oket utgörs av individuella faktorer men tycks också i allt större utsträckning utgöras av kollektiva tyngder. Individuella vikter ska alltmer finjusterat passas in på den kollektiva skivstången. Detta ökar den existentiella tröttheten som för många verkar outhärdlig och helt tar död på den existentiella humorn.
Det är en mörk bild. Men samtidigt inser jag vid närmare eftertanke att de människor jag tycker är mest charmiga och beundransvärda är de vilka lyckats behålla eller återfå en stor del av barnets förmåga till fullständig inlevelse utan några illusioner om att det dom gör är viktigt i någon slags övergripande metafysisk mening. I motsats till dessa personer finns dessvärre de som tagit allvaret ett steg längre genom att tro att just deras allvar är allvarligare och seriösare än andras, ett mycket oscharmigt förhållningssätt som på alla sätt är värt att attackera.
Personer med denna bibehållna "barnsliga" förmåga tycks tro fullt ut på sin livsstil och sina aktiviteter utan att för den skull ha behov av att ranka dem i jämförelse med andras. Saker och principer blir viktiga enbart för deras egen skull och ingenting annat. Detta står i kontrast till formella dokument och förädling av personliga varumärken. Det är själva innehållet och inte formen som är det viktiga. Förmågan att se tillvaron genom linsen av det humoristiska faktum att vi finns här utan att ha den blekaste aning varför utmärker kanske inte bara barn utan också dem med ett i ordets rätta mening gott självförtroende. Sakers tillstånd är intressanta just bara för att de är vad de är, varken mer eller mindre. Att föröka värdera något sådant är inte bara slöseri med tid utan också missvisande.
Existensens ironi
Det sägs att den i vanliga fall strama filosofiprofessorn Bertrand Russel en gång på en middag råkade hamna jämte en mycket vacker fotomodell. Fotomodellen tyckte bordsplaceringen var trevlig medan Russel förhöll sig mer avvaktande. Modellen tänkte efter en stund lätta upp stämningen en smula och vände sig mot Bertrand.
Modellen: - Vad trevligt att träffas, med din intelligens och min skönhet skulle våra barn bli perfekta!
Russel: - Ja det är nog sant, men tänk om det blir tvärtom......
Oavsett om historien ovan är sann eller inte visar den på att en viss distans till sig själv ofta piggar upp men ibland också säger något om vad det innebär att vara människa. Bra och roliga saker kan komma när man minst anar dem och från vem som helst. Därför finns det heller ingen anledning att ranka sitt egna och andras allvar gentemot varandra. Det visar om inte annat följande anekdot.
Enligt en historia från de fruktansvärda Ryska Gulag-lägerna stod en dag två män och grävde i samma hål. Samtidigt som de arbetar för fullt diskuterar de teologi.
Arbetare 1: - Min Gud är en kärleksfull Gud, jag tror att han har sänt mig hit till detta fasansfulla läger för ett högre syfte och för att kunna belöna mig sedan.
Arbetare 2: -Min Gud är en bestraffande Gud, jag tror att han har sänt mig hit för att straffa mig för mina synder.
Helt plötsligt sticker en tredje man upp huvudet från hålet bredvid
Arbetare 3: -Jag tror inte på någon Gud, va fan gör då jag här!?
Denna historia visar att livskraften till stor del kommer från det man själv tror på. Det är en konst att tro på sitt egna liv och sina egna val samtidigt som man undviker att ranka det i jämförelse med andras efter en för tillfället rådande måttstock. Existensen ironi är att vi i många fall inte kommer närmare sanningen bara för att vi tar allvaret på allvar. Det är snarare så att insikten om seriösa aktiviteters barnsliga karaktär, den vittnar om visa män och kvinnor.
Kanske är det just svårigheten som gör att jag tycker personer med denna finaste av alla barnets förmågor bevarade är så charmerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar