"Den bästa kursen framåt kanske inte är hållbar utveckling, utan hållbar reträtt." (egen övers.)
- James Lovelock
GAIA
I en värld bestående av endast en sol, en planet samt två olika typer av tusenskönor regleras temperaturen efter blommornas behov. Kallt klimat innebär att svarta tusenskönor tar över eftersom de absorberar värme bättre. Detta höjer temperaturen på planeten vilket leder till att de vita tusenskönorna ökar i mängd då de håller sig svalare. Efter ett tag blir det alldeles för kallt och den svarta sorten vinner återigen fördel. Temperaturen påverkas således av växterna själva i ett ständigt pågående växelspel.
Idén att jorden och dess atmosfär är ett självreglerande system som närmast kan liknas vid en levande organism fick ett kallt och nästan hånfullt mottagande när den fördes fram för knappt 50 år sedan. Mannen bakom är den mycket modiga och självständiga forskaren James Lovelock (som i decennier arbetat utan koppling till något universitet eller institution vilket är extremt ovanligt). Med snillrika simuleringar som den ovan beskrivna "tusenskönavärlden" samt empiriska undersökningar har Lovelock både innan och efter visat att tankesättet inte bör underskattas. Teorin är döpt efter den grekiska guden för moder jord, Gaia (efter en idé av Lovelocks goda vän, författaren William Golding).
Om man i ett tankeexperiment byter ut tusenskönorna mot människor inser man att vi kanske inte är vandrande konsumenter på jorden utan snarare en viktig del av systemet som påverkat klimatet till vår fördel. Att dra idén till sin spets är både skrämmande och utmanande eftersom det innebär att vi bidragit till systemets framgång (jämför exempelvis med Mars eller Venus) men också att vi inte är någonting värda när vi inte längre behövs eller är till skada för helheten. Planeten kommer då att avlägsna oss skoningslöst utan minsta tvivel.
"Gröna" rörelser tycks inte dela denna bild utan ser människan snarare som fastighetsskötare eller förvaltare av planeten, som jag ser det ännu ett exempel på den mänskliga hybrisen. De som vill "rädda planeten" verkar förbise att Jorden såväl som andra planeter klarar sig och har klarat sig alldeles utmärkt på egen hand utan att någon art tar hand om dem. Frågan är snarare hur vi ska kunna fortleva som släkte och undvika att förgås.
Så långt som jag känner forskningen råder det en god säkerhet i frågan huruvida vi har orsakat stora delar av de klimatförändringar vi har sett de senaste decennierna. Jag är således ingen klimatförnekare i den meningen utan skepsisen gäller snarare vår förmåga att i grunden göra något åt vår situation. Att vi har orsakat förändringar betyder inte på något sätt att vi kan stoppa dem eller ännu mer otroligt; gå tillbaka till något slags förindustriellt tillstånd. Kanske är det t.o.m. så att vissa typer av åtgärder gör mer skada än nytta eller får negativa konsekvenser på andra, ibland oanade, områden.
Stort hopp sätts till att tekniska framsteg ska "lösa" klimatfrågan och befria oss från vad som på sina håll ses som våra kollektiva synder. Denna idé är oväntat utbredd även utanför kretsar av tekniska utopister. Att tekniken, som på många sätt är själva grunden till vår påverkan, ska göra en alltmer energikrävande livsstil fri från negativa konsekvenser kan nog inte ses som annat än gröna fantasier.
I flosklernas tid används "hållbar utveckling" slentrianmässigt, ofta som dygdsignallering, utan särskilt långtgående tankar om vad det verkligen innebär. "Gröna förespråkare" missar ofta poängen att miljö inte innebär enda sak utan kan närmast ses som ett paraplybegrepp. Att anlägga gigantiska vindkraftparker eller stora områden med solpaneler kan inte ses som odelat positivt då andra arter trängs ut samtidigt som stora mängder energi och material krävs vid tillverkning. Även om det med säkerhet skulle vara värt konsekvenserna lär det inte vara något de arter vars livsmiljö förstörs förespråkar. Detta är, tillsammans med den estetiska dimensionen, aspekter som sällan lyfts fram eller seriöst betänkts i diskussioner som rör miljö och klimat.
Hållbar utveckling är således inte särskilt hållbar i den meningen att vi skulle kunna utveckla vår livsstil i samma riktning och samtidigt kraftigt minska den negativa påverkan. Det är ett mycket paradoxalt förhållningssätt. Frågetecken finns också för vad negativ påverkan innebär, d.v.s. ingen vet hur det komplexa system vi befinner oss i reagerar vid olika typer av aktiviteter. Att atmosfären vid exempelvis utsläppsminskning sakta skulle återgå till tidigare stadier är långt ifrån garanterat, kanske t.o.m. otroligt. En tanke som inte är särskilt politiskt korrekt är att systemet kanske snarare skulle accelerera än avstanna vid utsläppsminskning. Samtidigt kan fortsatta utsläpp mycket väl göra att vi snart passerar ett tröskelvärde vilket leder till att förutsättningarna ändras radikalt. Här har den stora Nassim Taleb en poäng när han menar att forskare och andra är oviktiga så till vida att det bara finns en jord (nåja. vad vi vet med säkerhet i alla fall). Det innebär att även mycket små risker inte är värda att ta då konsekvenserna kan bli fatala. En tillräckligt god exakthet i mätningar och slutsatser utifrån dessa kommer aldrig att fås.
Få är de som vågar uttrycka att kanske är kärnkraften, både nu och framöver, det säkraste och mest tillförlitliga sättet att tillgodose det ökande energibehov som faktiskt finns. Kärnkraften har också den baksidor men förmodligen inte i paritet med alternativen vilka antingen orsakar stora utsläpp eller är alltför osäkra i förhållande till vad de åstadkommer. I stora delar av världen, inte minst i Sverige, är detta ett alternativ som knappt övervägs eller betänks. Det kan mycket väl visa sig vara ett misstag.
Alternativ som redan finns på plats är ofta värda att begrunda om inte annat för att förstå dessa bättre.
Ibland är den minst dåliga lösningen att inte göra någonting. Detta kan dock ses, med empirin i ryggen, som människans sämsta gren.
Så långt som jag känner forskningen råder det en god säkerhet i frågan huruvida vi har orsakat stora delar av de klimatförändringar vi har sett de senaste decennierna. Jag är således ingen klimatförnekare i den meningen utan skepsisen gäller snarare vår förmåga att i grunden göra något åt vår situation. Att vi har orsakat förändringar betyder inte på något sätt att vi kan stoppa dem eller ännu mer otroligt; gå tillbaka till något slags förindustriellt tillstånd. Kanske är det t.o.m. så att vissa typer av åtgärder gör mer skada än nytta eller får negativa konsekvenser på andra, ibland oanade, områden.
Stort hopp sätts till att tekniska framsteg ska "lösa" klimatfrågan och befria oss från vad som på sina håll ses som våra kollektiva synder. Denna idé är oväntat utbredd även utanför kretsar av tekniska utopister. Att tekniken, som på många sätt är själva grunden till vår påverkan, ska göra en alltmer energikrävande livsstil fri från negativa konsekvenser kan nog inte ses som annat än gröna fantasier.
I flosklernas tid används "hållbar utveckling" slentrianmässigt, ofta som dygdsignallering, utan särskilt långtgående tankar om vad det verkligen innebär. "Gröna förespråkare" missar ofta poängen att miljö inte innebär enda sak utan kan närmast ses som ett paraplybegrepp. Att anlägga gigantiska vindkraftparker eller stora områden med solpaneler kan inte ses som odelat positivt då andra arter trängs ut samtidigt som stora mängder energi och material krävs vid tillverkning. Även om det med säkerhet skulle vara värt konsekvenserna lär det inte vara något de arter vars livsmiljö förstörs förespråkar. Detta är, tillsammans med den estetiska dimensionen, aspekter som sällan lyfts fram eller seriöst betänkts i diskussioner som rör miljö och klimat.
Hållbar utveckling är således inte särskilt hållbar i den meningen att vi skulle kunna utveckla vår livsstil i samma riktning och samtidigt kraftigt minska den negativa påverkan. Det är ett mycket paradoxalt förhållningssätt. Frågetecken finns också för vad negativ påverkan innebär, d.v.s. ingen vet hur det komplexa system vi befinner oss i reagerar vid olika typer av aktiviteter. Att atmosfären vid exempelvis utsläppsminskning sakta skulle återgå till tidigare stadier är långt ifrån garanterat, kanske t.o.m. otroligt. En tanke som inte är särskilt politiskt korrekt är att systemet kanske snarare skulle accelerera än avstanna vid utsläppsminskning. Samtidigt kan fortsatta utsläpp mycket väl göra att vi snart passerar ett tröskelvärde vilket leder till att förutsättningarna ändras radikalt. Här har den stora Nassim Taleb en poäng när han menar att forskare och andra är oviktiga så till vida att det bara finns en jord (nåja. vad vi vet med säkerhet i alla fall). Det innebär att även mycket små risker inte är värda att ta då konsekvenserna kan bli fatala. En tillräckligt god exakthet i mätningar och slutsatser utifrån dessa kommer aldrig att fås.
Få är de som vågar uttrycka att kanske är kärnkraften, både nu och framöver, det säkraste och mest tillförlitliga sättet att tillgodose det ökande energibehov som faktiskt finns. Kärnkraften har också den baksidor men förmodligen inte i paritet med alternativen vilka antingen orsakar stora utsläpp eller är alltför osäkra i förhållande till vad de åstadkommer. I stora delar av världen, inte minst i Sverige, är detta ett alternativ som knappt övervägs eller betänks. Det kan mycket väl visa sig vara ett misstag.
Alternativ som redan finns på plats är ofta värda att begrunda om inte annat för att förstå dessa bättre.
Ibland är den minst dåliga lösningen att inte göra någonting. Detta kan dock ses, med empirin i ryggen, som människans sämsta gren.
En elefant i rummet
Thomas Malthus är möjligen på väg att få sin upprättelse. Han menade år 1798 att det fanns en bortre gräns för hur stor befolkningen kunde bli innan mängden livsmedel blev för liten. Även om han inte förutsåg industrialiseringen och de efterföljande dryga 200 årens produktionsökningar insåg han något fundamentalt; det finns naturliga gränser även för människan, vi står inte utanför världen.
Kanske är det så att den största orsaken till de klimatförändringar vi ser är det stora antalet människor. Bara vår själva existens ger upphov till enorma påfrestningar för systemet som helhet. Naturen har sina sätt att hålla populationer i schack och kanske är ändrade livsförutsättningar en sådan strategi. Andra arter går upp och ner i population (tänk på råttor, kaniner etc.) och att tro att just människan, även om vi på många sätt är en mycket framgångsrik art, i grunden skulle kunna runda dessa naturliga mekanismer är att missta sig. Samtidigt är vi mycket adaptiva och kanske är det anpassning till ändrade förutsättningar som är vår största möjlighet att överleva på sikt.
"Gröna" rörelser menar att vi måste slå om till en "hållbar livsstil" för att lösa klimatfrågan. De missar då att i princip alla livsstilar är hållbara om antalet liv inte är för många. Dosen är i sådana här sammanhang oftast viktigare än innehållet vilket är ett bortglömt faktum. Gaia kommer säkerligen att lösa överbefolkningsproblemet själv tids nog och då är nog anpassning vår enda chans. Att lägga tid och pengar på sådant istället för att försöka att "rädda planeten" är en rimligare strategi. Många av de åtgärder som görs i klimatets namn tycks, om man skrapar på ytan, enbart vara ett spel för galleriet. Mycket talar för att helt andra, mer dolda, sätt är mer effektiva. Begränsningar i antal barn är ingen väg att gå (Kina har fått en hel del märkliga och oönskade konsekvenser av enbarnspolitiken) men det finns andra sätt att minska befolkningsökning, vilket kan vara en nyckel till bättre anpassning. Exempelvis föder kvinnor färre barn på platser där de har samma rättigheter och skyldigheter som män (de väljer då, föga förvånande, att precis som män ägna sig åt andra saker). Förbättrade rättigheter för kvinnor på ställen där dessa skiljer sig mot männens skulle alltså, förutom andra vinster, kunna gynna klimatet. Det finns också anpassningsåtgärder av mer tekniskt art som handlar om att exempelvis förbereda sig för högre vattennivåer etc. Dessa är också de väl värda att utforska.
Att planeten inte går att rädda betyder inte att det inte finns några miljövänliga handlingar. Att närmiljön är vacker och trevlig gynnar de flesta som befinner sig där och kanske är det här omtanken om miljön kan bli som allra störst. Prat och stora universella visioner tenderar att gynna den som pratar mer än dem det pratas om. Det är en läxa som behöver läras om och om igen.
Den både kollektiva och individuella skuld som ligger likt en blöt filt över klimatdiskussionerna är i ordets rätta bemärkelse meningslös. Då är ödmjukhet över vår tillvaros förgänglighet och stoltheten över vår betydelse för Gaia som helhet ett mer konstruktivt sätt att möta framtidens utmaningar.
Att planeten inte går att rädda betyder inte att det inte finns några miljövänliga handlingar. Att närmiljön är vacker och trevlig gynnar de flesta som befinner sig där och kanske är det här omtanken om miljön kan bli som allra störst. Prat och stora universella visioner tenderar att gynna den som pratar mer än dem det pratas om. Det är en läxa som behöver läras om och om igen.
Den både kollektiva och individuella skuld som ligger likt en blöt filt över klimatdiskussionerna är i ordets rätta bemärkelse meningslös. Då är ödmjukhet över vår tillvaros förgänglighet och stoltheten över vår betydelse för Gaia som helhet ett mer konstruktivt sätt att möta framtidens utmaningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar