De entydiga svarens tyranni

Att tycka olika är ibland själva kärnan och inte konsekvensen.

Avgrundsdjupa meningsskiljaktigheter

Isaiah Berlin bevittnade på nära håll den ryska revolutionen för att några år senare fly undan det tilltagande Sovjetiska förtrycket. Under andra världskriget arbetade han för den brittiska informationsservicen bland annat genom att förklara och tolka den sovjetiska politiken för de styrande. Så gott som alla hans släktingar, vilka befann sig i hans födelsestad Riga under kriget, föll offer för nazismens brutalitet.

Med ett sådant bagage kanske han kan antas ha haft en mycket god insyn i den mänskliga naturen, han tycks åtminstone på djupet förstått saker som ofta missförstås. Med värdepluralismen som filosofiskt kännetecken begrep han att värden vilka uppfattas som lika positiva kan motsäga varandra. Detta innebär att det inte finns något universellt system som är bättre än alla andra utan olika värdesystem kan vara lika bra utan att för den skull kunna rangordnas. Det finns universella både negativa och positiva värden men dessa kan inte väljas så att alla de positiva rymmes inom ett enda system. Det betyder naturligtvis också att vissa system är bättre och andra sämre ur ett någorlunda objektivt perspektiv. Att välja ett positivt värde innebär inte sällan att man måste välja bort ett annat och därmed ge vika för något negativt.

Hur man väljer vad som är viktigast utgår framförallt från vilka som är målen. Om alla människor hade haft samma mål hade diskussionen i någon mening enbart varit av teknisk art, d.v.s. hur vi skulle nå de gemensamma målen. Så tycks inte vara fallet utan olika människor och grupper av människor är oense på ett betydligt djupare plan. Svaren på vad Wittgenstein kanske skulle kallat för livsproblemen står inte att finna inom de tekniska domänerna. Det enda vi kan försöka göra för att rättfärdiga vår inställning i dylika frågor är att ange principer och goda skäl av allehanda slag. Att hänvisa till någon slags universell sanning i denna typ av frågor är inte bara grovt missvisande utan också kontraproduktivt. 

Entydiga och universella svar på mångbottnade frågor skvallrar i bästa fall om bristande förståelse och i värsta fall om en auktoritär agenda.

 

Trovärdighetens pris 

Gränsen mellan åsikter och fakta går oväntat tidigt.

Trovärdighetens pris är inte enbart att tala sanning rent bokstavligt utan också att inte negligera de delar av sanningen som inte stödjer den egna tesen eller agendan. I priset verkar det också ingå att inte klä åsikter i sanningens skrud utan förstå skillnaden mellan vad som med säkerhet kan sägas och vad som enbart går att argumentera för med vad man själv anser vara goda skäl utifrån det egna perspektivet.

Att hänvisa till fakta när det egentligen handlar om åsikter, ideologiska ställningstaganden eller rena spekulationer är ett mycket stort misstag. Kanske är det höjden av ironi att många av dem som skriker högst om den faktabaserade världens förträfflighet och det rationella tänkandet är de som enklast faller i fällan. Det är föga förvånande att verksamheter som journalistik, politik och och somliga akademiska aktiviteter har tappat förtroende de senaste decennierna. Att åberopa objektivitet när det visar sig handla om ideologiserade utsagor undergräver inte bara det moraliska anseendet utan förstör också trovärdigheten. Ibland kan det vara svårt att se sin egen del i det problem man så förtvivlat försöker lösa. 

Idén att mer information och ett mer "vetenskapligt" förhållningssätt i områden utanför vetenskapens snäva fält skulle leda till mer "korrekta" åsikter är inte bara dum utan också farlig. "Vetenskapliga" rättfärdiganden har genom historien varit ett mycket effektivt verktyg för den mänskliga brutaliteten. Att inse att det handlar om en metod (som på vissa områden visat sig vara extremt effektiv) och inget annat är en viktig insikt. Att mer fakta på något sätt skulle kunna frigöra oss från vår koppling till världen och naturens grundläggande lagar är en gammal myt som av allt att döma lär förbli just det, en myt.

Det är ädlare att kunna klamra sig fast vid sina principer och släppa taget om "sanningarna" än tvärtom.

Leviatan

I det gamla testamentet figurerar Leviatan som närmast kan betecknas som ett stort sjöodjur vilket sprider skräck men också lugn och stiltje i sin position som övermäktigt vidunder.

Thomas Hobbes symboliserade staten med hjälp av en slags Leviata. En övergripande makt som skyddar människor framförallt mot varandra. Hobbes tänkte sig att samlivet annars hade blivit outhärdligt när människor får fritt utlopp för egenintresset.

Hobbes menade att människan först och främst söker trygghet framför lycka och frihet. Kanske hade Hobbes en poäng. En av institutionernas stora fördelar är att de till viss kan stå pall när för oss viktiga värden och principer hotas. Kanske är den trygghet Leviatan kan erbjuda själva fundamentet för att åsikter ska kunna diskuteras utifrån vad de är, just åsikter. Att olika värdesystem och dess innehåll kan stötas och blötas innebär en slags immunitet mot linjärt tänkande. Om ideologiseringen av Leviatan blir alltför stark talar mycket för att immuniteten försvinner. Det är lättare att förstå de avgrundsdjupa meningsskiljaktigheter som finns om man accepterar dessa som grundläggande istället för som enbart en konsekvens av dumhet och undermålig information.

Vår liberala demokrati är vacker men mycket bräcklig, den lär av allt att döma inte att vara för evigt. Kanske är det just därför den är så värd att kämpa för. De entydiga svarens tyranni är ännu inte här men kortaste vägen till helvetet går i vanlig ordning via himmelen. Trots detta finns ingen anledning till förtvivlan, historien har alltid varit brokig och på den fronten ses ingen ändring i sikte.