Väderleken och andra lekar

Allvaret är lekens mest fundamentalistiska sida.



I ett avsnitt av tv-serien "Solsidan" får karaktären Fredde en ny kollega som till en början är så pass trevlig att Fredde erbjuder honom att bo över några nätter tills kollegan får sin nya lägenhet. Det uppstår dock snabbt problem och den nya kollegan, Kjell, går Fredde allt mer på nerverna. Kjell är inte på något sätt otrevligt utan hans problem är att han bara pratar i klichéer. Draget till sin spets blir det beteendet outhärdligt för vem som helst eftersom samtalet förblir tomt utan substans. 

Kanske sätter Kjell bättre en någon annan fingret på hur samvaron är uppbyggd. Orden antas inte att tolkas bokstavligt utan meningen skapas i sammanhanget bortom själva ordalydelsen. Kjell är ett förstoringsglas på de aktiviteter vi hela tiden ägnar oss åt i umgänge med varandra, aktiviteter man skulle kunna klassificera som lekar. Lekarna går oss vanligtvis obemärkt förbi så länge de inte, som i Kjells fall, blir allt för uppenbara. 

En mycket klassisk ingång till samtal och umgänge är vädret (åtminstone på dessa breddgrader). Kanske beror det helt enkelt på att det i många fall är en få saker vi har gemensamt med våra samtalspartners (eller åtminstone den mest lättillgängliga). Samtalen följer oftast en mer eller mindre given och inlärd mall. Vad är det egentligen vi menar med konversationer av den här typen?

-Usch vad det regnar!

-ja det här vädret gör ju ingen människa lycklig.

-nej men nästa vecka skulle det tydligen bli soligt.

-jasså säger du det? ja ifjol var det ju fint ända in i oktober

-mm, det kan absolut vara fina dagar långt in på hösten. Men sådan tur kan man ju inte ha varje år.

Dessa samtal kan föras både mellan personer som känner varandra mycket väl och mellan fullständiga främlingar. Det enda som krävs är att personerna känner till reglerna för väderkonversationer av rätt typ. Det är såklart inga regler i egentlig mening utan mer som normer vilka man bör hålla sig inom. Gör man inte det uppstår märkliga situationer och relationen blir lätt ansträngd. Man skulle kunna tänka sig följande samtal:

-Vilket fint vårväder vi har, min termometer i köket visade 16 grader igår eftermiddag.

-ursäkta skulle du kunna definiera vårväder? Vad är det för skillnad på vårväder och vanligt väder?


- ehh alltså jag menar att det är fint för att vara vid den här tiden på året, en tid vi ju brukar kalla för vår. Vårväder således.

-ok, skulle det kunna vara fint vårväder på hösten? D.v.s om det hade varit exakt sådant här väder en höstdag. Skulle man då kunna säga att det är ett fint vårväder trots att det vädret då inte befinner sig på våren utan på hösten? Jag menar ett fint vårväder är väl lika fint när helst det inträffar?

-va?? 

Den andra personen bryter här mot reglerna för väderkonversationer av viss typ. Jag vill hävda att personen som inleder konversationen inte har för avsikt att inleda en begreppslig diskussion om hur begreppet "vårväder" kan eller bör användas . Det är snarare underförstått att poängen är att få till en trivsam konversation. Personer som känner till just den här typen av väderkonversation och dessutom är villiga att bidra till den agerar inte så utan hjälper tvärtom till att upprätthålla reglerna. På så sätt kan sanningar bekräftas utan att uttalas bokstavligt, de ligger dolda under sammanhanget som helhet och blottas inte av själva orden i sig. Det är naturligtvis så att det ofta i dessa situationer faktiskt finns ett visst intresse för vädret som sådant bland deltagarna men själva formen för hur det intresset tar sig uttryck är på något mystiskt sätt givet.

Höjer man blicken inser man att dessa lekar inte enbart gäller väderkonversationer utan hela vårt umgänge bygger på aktiviteter av det här slaget. Lekarna tycks heller inte bestå av bara samtal utan hela sätt att vara kan beskrivas i form dessa ständiga bekräftanden av underliggande sanningar som skvallrar om likhet och identifikation. Det är i någon mening en utvidgning av det Wittgensteinska språkspelet till vad Wittgenstein själv kanske skulle betecknat som aktiviteter inom ramen för åtskilda livsformer. Åtskilda ska här förstås som ett teoretiskt begrepp då de verkliga gränserna är flytande och omöjliga att identifiera.

Det som sägs rent bokstavligt inom leken är ofta av sekundär betydelse, uttrycken används bara som ett verktyg för att förmedla och bekräfta den underliggande meningen. Det betyder att om man vill kommentera eller kritisera något som sagts eller gjorts inom ramen för en viss lek måste man känna till reglerna och och de underliggande betydelserna för att få önskad effekt. Att kritisera bokstavliga saker utan att visa att man förstått leken och dess mening ger ingen eller motsatt effekt. Det är vad som menas och inte vad som sägs som utgör lekens grundfundament.

Olika "meningar" kan motsäga varandra trots att förståelse nåtts, det är alltså inte en så att problem alltid är en konsekvens av språkliga och beteendemässiga förbistringar eller en följd av våra lekar. Somliga problem finns bortom vår dimension och kan beskrivas som onåbara. Lekarna bör således ses i ljuset av vårt vardagsliv och inte som grundläggande idéer om världen. Med vardagslivet avses alla våra aktiviteter som som syftar till umgänge.

Att förstå de mytologiska sanningarnas karaktär kräver en insikt i bokstavliga uttrycks begränsning. Förnekelse av leken får den inte att försvinna utan skapar snarare mer absurda versioner av den, versioner vilka karakteriseras av det dumdristiga allvaret.