Vännen

Livets avgrundsdjupa ensamhet lindras kanske bäst av vänskapen.


Till sist är vi alla utlämnade åt oss själva och det inre liv vilket förblir dolt för andra. Det är delvis dolt även för oss själva men medan vi famlar i mörkret står andra helt utelåsta. Vi upplever oss själva från insidan medan andra gör det från utsidan vilket är både en fördel och en nackdel. Hur skulle det annars kunna vara?

Man skulle kunna invända att jag känner den och den personen så pass väl att jag nästan kan uppleva dennes insida. Det lockande att hänfalla åt den tanken men då missförstår man poängen. Sista ordet kan bara den som befinner sig inne i rummet ha. Utanför kan man uppfatta ljud och tecken för att därigenom dra slutsatser om sinnestillståndet. Slutsatserna baseras dock i bästa fall på andrahandsuppgifter och risken för felaktig information är uppenbar. Beviset för det kanske ligger i att även personer som levt mycket nära under lång tid och säger sig förstå varandra kan bli bedragna av den andra. Man kan så att säga bli invaggad i en slags falsk säkerhet om fullständig förståelse. I det inre finns det alltid utrymme för fundamentalt självständiga tankar. Detta faktum skulle kunna ses som något som står i vägen för tillit och som skapar misstänksamhet vilket är korrekt men konsekvenserna är snarare de motsatta. Tilliten blir endast värdefull om möjligheten till brutna löften finns. Det är ingen åsikt utan bara ett konstaterande om hur saker förhåller sig, det skulle inte kunna vara på något annat sätt. Om folk vore en och samma skulle tilliten bokstavligt talat vara meningslös och obegriplig.

Även om solipsismen är falsk är den ändå alltid utgångspunkten, det krön från vilket man betraktar världen. Att erkänna det är inte början på sluttningen ner mot relativism och fundamentalistisk idealism utan snarare ett steg mot möjligheten att fälla objektiva omdömen. En möjlighet som av allt att döma sällan är av intresse.

Det är inte en idé om världen, det är en idé i världen.

Det kan tyckas tröstlöst att vara fast i denna fundamentala ensamhet men det är inte så vi upplever situationen. Likt en ficklampas ljus är det något som lyser upp själens mörka rum och skapar en känsla av förståelse men kanske framförallt känslan av att vara förstådd. Vi kan kalla det vänskap.

Vänskapen i denna mening bryr sig inte om titlar och betecknar inte bara en viss typ av förhållande mellan två eller flera individer. Här avses det mer generella fenomen av samhörighet som kan uppstå mellan vilka som helst. Kollegor, förälder-barn, makar eller kanske i vissa fall t.o.m. matte-husdjur.

Vännen försöker i positiv mening att ta sig in i det inre, ibland medvetet men oftast omedvetet, framförallt av nyfikenhet och för att söka efter bekräftelse på att han har hittat rätt rum. Han vill så att säga ta reda på om möbleringen av detta rum möjligen liknar hans egen. Vännen lyckas aldrig ta sig in men han är kapabel till att lysa genom nyckelhålet med små strimmor av ljus och ibland skaka om hela byggnaden.

Vänskapen är därigenom lärorik eftersom det inre rummet aldrig tillåts damma eller förfalla, det städas och ommöbleras ständigt. Genom vännen lär man sig mer inte bara om henne utan kanske framförallt om sig själv. 

I Lewis Carrols "Alice i underlandet" försöker Alice att ta sig ur den märkliga värld som hon har hamnat i. Vid ett vägskäl träffar hon Cheshirekatten. Alice tar mod till sig och frågar katten vilken väg hon ska ta. Katten frågar då tillbaka vart någonstans hon vill komma. Alice svarar att det spelar inte så stor roll. Då spelar det heller inte så stor roll vilken väg du tar säger katten.

Sådan är vänskapen. Den vet inte var den ska och då spelar det heller inte så stor roll vilken väg den tar. Den har inget syfte eller någon anledning utan växer organiskt och oberäkneligt likt en grön fönsterväxt vilken råkat hamna på en mycket fördelaktig plats.

Vännen åstadkommer igenkänning av fenomen man kanske upplevt tillsammans. Det går aldrig bekräfta att upplevelsen har upplevts likadant men så länge det var angenämt spelar det ingen roll. Vänner kan i hela liv se tillbaka på en humoristiskt situation och faktiskt skratta åt olika saker. På samma sätt kan lögner avslöjas inte för att man vet vari lögnen består utan för att man känner igen tecken som tidigare visat sig vid liknande situationer. Det är dessa tecken som misstas för tillgång till det inre rummet. Sekundärkällan är i vardagslivet oftast höst tillräcklig för att på goda grunder säga att man känner någon väl. Det går att lita på den nästintill helt och hållet, något individer med stark tillit till varandra vet. Tecknen så att säga motsvarar förväntningarna utan att de har haft någon baktanke. Det är ofta just när baktankar upptäcks som tecknen inte motsvarar förväntningarna. Det känner alla till som någon gång hört någon säga "du kan lita på mig" och instinktivt känt att man tvärtemot uttalandet nu litar lite mindre på personen. Om någon behöver förstärka de igenkännande tecknen med ett konkret uttalande kan det mycket väl finnas baktankar, vilket återigen visar sig genom att tecknen inte motsvarar förväntningarna.


Det är vänskapen som kan hjälpa en att komma ur ett låst läge, en fastnaglad position i det inre rummet. En vän kan putta en i riktningar som ger andra vinklar och aspekter. Hon kan få problem att försvinna spårlöst utan att aktivt göra något särskilt. Vännen är en beskyddare som alltid står i givakt vid sin post, i snålblåst och kulregn. Vad kan vara viktigare än att hylla sådana hjältar?

Vänskapen får saker och ting att fungera, utan att någon vet varför.


Så till alla er som är vänner, till mig och till andra: Ni är bokstavligt talat de viktigaste i världen!