Det invecklade vetandet

Osanning kan visas, sanning visar sig.


I Rory Sutherlands hejdlöst roliga bok "Alchemy" berättar han om sina erfarenheter under tre decennier i marknadsföringsbranschen. Det är inte bara en underhållande berättelse utan också en av de mest insiktsfulla böcker jag läst. Anekdoter om till synes idiotiska beteenden som slutat i succé blandas med djupa resonemang om den mänskliga psykologin som för ovanlighetens skull baseras på erfarenhet och inte akademiska teorier. Exempel som Sutherland för fram handlar om produkter som oväntat nog sålt mer efter prishöjningar eller odrickliga energidrycker som tagit över världen. Exemplen går ofta tvärtemot ekonomiska modeller och psykologiska teorier. Idén om att människan framförallt styrs av just det förnuft som vi själva uppfunnit ställs på ända och motbevisas gång på gång. Det är de underliggande, obskyra och dolda motiven som härskar och inte de fläckfria beräkningarna. Sutherland visar elegant poängen att man inte kan benämna ett beteende som korkat om man inte känner till de verkliga målen, mål som inte alltid är de som man vid första anblick tror. Ur ett transportperspektiv är det idiotiskt att köpa en Ferrari medan det är fullt rimligt om man vill höja sin status i vissa kretsar, bilen står för något helt annat än vad man i allmänhet anser vara en bils praktiska användningsområde. På många av livets områden tycks detta vara mer regel än undantag.

Det är lätt att går vilse i sanningens ogästvänliga terräng. Om modeller och teorier inte stämmer med verkligheten och människors beteenden är det verkligheten och inte teorierna som går segrande ur striden. Saker blir inte mer sanna för att man vill eller tror att det förhåller sig på ett visst sätt. Akademiska replikeringskriser och för vissa grupper totalt oväntade politiska händelser är mycket starka bevis för den tesen. Sanningar ligger ofta lika mycket i det som inte sägs som i det som uttalas. Att utesluta information är en metod för att tala osanning. Det betyder att det går att måla upp förhållandevis falska bilder med enbart sanna detaljer, en politisk folksport. På samma sätt går det att vara sann med falska påståenden. Det är inget argument för relativisering utan snarare en insikt i metaforernas betydelse. Kanske är det därför som vi är omgivna av berättelser där sensmoralen är alldeles sann utan att själva sagan för den skull behöver innehålla ett enda korn av sanning i sina detaljer. Budskapet gör detaljerna underordnade till förmån för kontext och helhet. Det är vilken fråga man önskar ha svar på som är utgångspunkten, inte vilken fråga som passar bäst med de svar man redan har. Att ge rätt svar på fel fråga är inte att tala sanning, det är motsatsen.

Visdom fungerar inte därför att det var bättre förr eller för att folk på något avgörande sätt var mer intelligenta tidigare. Det är snarare en konsekvens av att de flesta dåliga idéer försvinner längs vägen. Om något har överlevt mycket länge innehåller det sannolikt någon form av sanning eller åtminstone ett värde av någon typ, detta helt utan att vi behöver ha den blekaste aning om vari detta värde består. På samma sätt är de flesta nya idéer dåliga av det enkla skälet att det är svårt att komma på bra idéer. Det betyder inte att inte några nya idéer är bra utan de bra påhitten kommer sannolikt att finnas kvar för lång tid framöver. Problemet är att dessa nästan är omöjliga att identifiera redan nu, bedömningen görs bäst av verkligheten och tiden som följer. Om nya rön står mot gammal visdom är det således vettigare att luta sig mot beprövad erfarenhet. En mycket omodern idé, inte minst inom akademin och andra inrättningar där man ofta verkar blanda ihop för tillfället rådande konsensus med sannolikheter.

Vi kan *veta* saker utan att kunna något om förklaringarna. På områden utan linjära samband är det oftast detta oförklarliga vetande som är den bästa källan, även det en omodern idè. Om det är så att denna samlade vetskap stämmer kommer mer formaliserade metoder för eller senare att visa resultat som ligger i linje med denna visdom. Vetandet kommer först, förklaringarna sedan.

"Det är bättre att ha ungefär rätt än exakt fel"

- Tillskrivit John Maynard Keynes 

Vetenskapen är tillräckligt spännande och intressant som den är. 

Det finns en tendens hos vissa att vilja förenkla saker och fenomen så pass mycket att det som sägs i slutändan inte alls blir sant, det är mycket olyckligt. Idéer om att göra vetenskapen roligare, mer lättillgänglig och begriplig går i just den fällan. Böcker och turnéer med syfte att göra vetenskapen populär bevisar oftast ingenting annat än en oförståelse inför just detta faktum. Kanske är det viktigaste budskapet istället hur oerhört små eller obefintliga landvinningar som gjorts på många områden. Hur oändligt svårt, obegripligt och bökigt det är att söka sanningar där sambanden inte är entydigt linjära. Vilka snäva ramar de vetenskapliga metoderna faktiskt fungerar inom. Dålig vetenskap är så att säga sämre än ingen vetenskap alls eftersom en överdriven självsäkerhet inte bara är dum utan också potentiellt farlig. Att hänvisa till dessa metoder i felaktiga sammanhang är inte vetenskapligt, det högst ovetenskapligt.

Det är ibland lätt att själv gräva den grav som man så förtvivlat försöker få andra att undvika. De vetenskapliga metoderna är de hittills bästa sätten vi känner till för att få fram väl förankrade fakta och förklaringar för våra världsliga fenomen. Det betyder på inget sätt att metoderna som sådana säkerställer korrekta slutsatser. Eller annorlunda uttryckt: att säga att forskning visar än det ena än det andra betyder inte per automatik att det är sant eller för den delen önskvärt. 

Skepticismen gäller oftare innehållet än formen. Om alla inom en viss grupp utgår ifrån och håller med om en viss logik så kan alla påstående inom gruppen vara fullständigt konsistenta och logiska samtidigt som det som påstås är fullständigt felaktigt. Om alla utgår ifrån samma felaktiga antaganden blir det konsekvensen. Världen som helhet kan inte vara ologisk eftersom det ologiska då skulle varit det logiska men vår tolkning av logiken kan mycket väl vara ologisk. Om något inte stämmer överens med våra försanthållanden är det således den egna idéfloran som är det första steget in till den kritiska processen.

Idén om att vi inte känner till någon övergripande logik får den märkliga konsekvensen att det kan vara helt korrekt att inkonsekvenser finns , d.v.s. det kanske är så att inget är fel i vårt resonemang trots att det finns motsägelser. Det är någonting vi instinktivt känner till, våra liv fungerar alldeles utmärkt trots mängder av vad vi skulle beteckna som motsägelser. Det är så att säga överlevnad och att saker fungerar som ligger till grund för hur vi tar oss ann mycket i livet. I samspelet med andra människor är detta av helt avgörande betydelse. I vardagslivet är det nog förhållandevis få som bygger sitt beteende kring en abstrakt högre etik som man funnit vara den mest rimliga. Nej vi går snarare efter någon slags inre kompass som vi trivs med, är vana vid och som tycks fungera i de sammanhang där vi befinner oss. Kanske är det också därför som vi avskyr alltför mycket teoretiserande som inte ligger i linje med handlingarna, vad vi betecknar som hyckleri. Att hänvisa till en viss logik man själv sedan inte visar upp i handling är i någon mening det säkraste sättet att motbevisa sig själv, åtminstone uppfattas det så på goda grunder. Moralens avgörande är handlingen i sig och inget annat, en mycket gammal etisk regel.

Eftersom sanning är så svårbemästrad är det mycket enklare att förstå vad som inte är sant, däri ligger kunskapens asymmetri. Det är lättare att *veta* att något är osant eftersom det kan ses direkt och baseras på erfarenheter och på verklighetens resultat. Där ligger kanske nyckeln till vad somliga pratar om som hotet mot kunskapen, och då framförallt den formella kunskapen (vetenskap). Jag spekulerar i att detta "hot" framförallt är en konsekvens av att många idéer och teorier de senaste decennierna blivit nedskjutna av andra typer av vetande, exempelvis vad som historiskt har visat sig stämma eller vad som helt enkelt av uppenbara skäl visat sig falskt (häri har matematikens verktyg sin främsta förtjänst). Falska idéer (eller för den delen nyheter) har alltid funnits, skillnaden är möjligtvis att ingen längre har patent på dessa. Förmodligen är det så att man förtjänar sitt förtroende, klarsynta resonemang och säkra källor lär även fortsättningsvis ha hög tillförlitlighet. Människor är över tid långt ifrån så lättlurade som man ibland kan tro.  

I en värld där sanningen är krånglig kanske det är principen som står stadigast. En princip har fördelen att den inte behöver förklaras eller rättfärdigas, den står på egna ben just därför att den av något skäl fungerar. I besvärliga lägen eller när stormen ryter som allra hårdast kan principen vara det enda att hålla fast vid, som en reling bland höga vågor. Den inkorporerar ett vetande som testats mot verkligheten och klarar sig utan formalisering. Ibland kan det vara det bästa vi kan göra.