Skönhetens betydelse

Betydelsen av skönheten för skönhetens skull går inte att överskatta.



"Ingenting är mer användbart än det oanvändbara"

- Roger Scruton


Det enda sättet att fly den Schopenhauerska livsviljan för en stund, åtminstone om man frågar Schopenhauer själv, är att uppleva konsten. Det vackra har egenskapen att den kan få en att omfamnas av någon form av eufori som lindrar det vardagliga lidandet vilket annars tynger ner de olika livsformerna. Kanske kan sådana upplevelser närmast beskrivas som en form av uppenbarelser, man svävar för en stund i en högre dimension för att sedan se saker i ett helt nytt ljus. Man har lärt sig något utan att kunna sätta fingret på i vad exakt detta lärande består. Ett mycket angenämt och kanske också välgörande tillstånd.

Den nyligen så tragiskt bortkomne Roger Scruton menade i "Why beauty matters" att vi lämnat en kult av skönhet bakom oss och att vi sedan ett antal decennier istället befinner oss i fulhetens paradigm. Konst används numera inte främst för skönhetens skull utan snarare för att bryta normer och tabun. Ett sätt att föra fram idéer, åsikter och politiska ställningstaganden. Den vägen är mycket olycklig eftersom konsten slutar att vara magisk så fort den blir meningsfull. Jag är inte säker på att situationen är fullt så allvarlig som Scruton ger sken av, det är ingenting nytt att konstformerna används för att bygga identiteter och kommunicera den egna platsen i världen. Det verkligt allvarliga är snarare den anda vilken konsten behandlas. Likt något som behöver ha ett begripligt syfte för sitt existensberättigande, precis som om konstens värde kunde vägas och mätas.

Att saker bör finnas till för sin egen skulle är en mycket omodern idé. Besattheten av vikten av förklaringsmodeller och maximeringstanken gör lätt att man missar de positiva konsekvenser som uppkommer helt oväntat av till synes meningslösa ting. Att man inte hittar någon förklaringsmodell till positiva fenomen kan lika gärna betyda att man själv inte begriper fenomenet som att det är meningslöst. När man ser en vacker tavla eller hör ett fint musikstycke får man chansen att sväva iväg för en stund, att komma bort ifrån det medvetna fokuserade tillståndet som tar så hårt på de mentala krafterna. De positiva konsekvenserna av att ofta befinna sig i sådana tillstånd kanske inte går att överblicka, därför kan det omöjligt vara bortkastat att ha skönheten som ledstjärna i allt från arkitektur till bildkonst. Att vakna upp ifrån skönhetens upplevelser är att känna sig utvilad på ett alldeles speciellt sätt. Konstformerna rör sig från eufori till närmast dagdrömmeri i tvära kast, sinnesstämningar blandas med varandra. Känslan av att ägna sig åt något bara för att det är trevligt är magnifik.

Världen är vad den är men samtidigt vad vi gör den till, att använda vår förmåga att skapa vackra ting och vackra omgivningar är ingen sekundär sak, den är högst primär. Att rationalisera bort och skala av allt som vid första anblick tycks onödigt är ett gå i meningslöshetens fälla, man så att säga tar rätt väg men missförstår målet. Likt Sisyfos med sin sten rullar man och rullar för att falla tillbaka just när man tror att målet är nära, inget meningsfullt mål finns utan där finns bara meningslöshetens triumferande tomhet. Att komma komma runt lidandet gör sig inte genom rationella slutsatser utan genom hängivenhet och passion i korta sjok, det är vår lott och vårt öde.

Misstro inte konsten på felaktiga grunder, det är att skjuta bredvid målet. Den kan självklart misstros men det måste göras i rätt anda. Fira och upphöj den istället till dess rättmätiga plats som en form av själslig lindring. Vad kan vara viktigare?

Jag tror att Roger Scruton skulle ha hållit med mig.