Mellan mig och världen

Vissa frågor är onödiga att ställa men så intressanta att de är omöjliga att hålla sig ifrån.


En vän säger till dig: jag tycker så här och så här eller jag har de här och de här åsikterna. Hur vet du vad han menar? Det vet du inte, du antar med olika grad av säkerhet att det måste förhålla sig på det här och det här viset. Kanske baserat på tidigare erfarenhet eller någon slags själslig ingivelse och känsla. Språket kan omöjligt vara en kopia av världen, det är en del av världen. Det kan naturligtvis beskriva saker på ett mer eller mindre korrekt sätt, men inte på det fullständigt klargörande sättet man vid första anblick kan tro. Det finns ingen objektiv måttstock att fastställa korrektheten av språket med. Det är så att säga ett verktyg, varken mer eller mindre. Häri ligger Kripkes största förtjänst; han förtydligar det omöjliga i den objektiva måttstocken utan att hänfalla till metafysisk relativism. Han sätter fingret på den ömma punkten; ett slags upplyftande av språkets möjligheter men framförallt dess begränsning. Det är obehagliga insikter som håller i sig så länge man filosoferar, slutar man så upplöses problemen av det vanliga livet. Det vanliga livet är det bästa botemedlet mot de filosofiska problemen.

Poängen bygger på det Wittgensteinska regelföljandet. Kripkes matematiska exempel visar på absurditeten i det så kallade "argumentet om det privata språket". Det är inte ett egentligt argument utan snarare ett belysande av en mycket viktig svårighet som Wittgenstein pekar på i framförallt "Filosofiska undersökningar". Problemet kan attackeras från lite olika håll.

Att lära sig exempelvis den matematiska operationen addition innebär att med hjälp av några få exempel senare kunna dra slutsatser om liknande problem. Du får lära dig att 10+10= 20, 15+15=30 o.s.v. Kortfattat så lär du dig helt enkelt att plus betyder att du tar det ena talet och "lägger till" det andra. Det är vad man skulle kunna kalla en regel som du ett halvår senare kan använda på samma sätt och få samma resultat. Så länge du använder samma regel så får du samma resultat, det är själva poängen med en regel.

Svårigheten ligger inte i att tillämpa regeln, det är en fråga om mekanisk inlärning. Den stora svårigheten uppkommer vid bestämmandet av vilken regel som ska tillämpas, alltså hur man kan veta vilken regel som tidigare har använts. Man skulle kunna tänka sig följande (i stil med Kripke): regeln plus betyder att du tar det ena talet och lägger till det andra. Det finns också en annan regel, quus, som innebär att du tar det ena talet och lägger till det andra utom i det fall där det ena talet är 52 823, då blir summan alltid 7 oavsett vilket annat tal som är inblandat. Det är även det en regel, en konvention. Om du aldrig har använt quus i ett sammanhang där 52 823 förekommer så kan man mycket väl tro erfarenhetsmässigt att det är plus som har använts. Man tillämpar alltså "fel" regel men får ändå nästan alltid "rätt" resultat.

Då antalet regler närmast kan beskrivas som oändligt kan man aldrig vara säker på vilken man har använt tidigare. Språket erbjuder så att säga ingen stabil grund att stå på, inte någon plattform att utgå ifrån. Det handlar snarare om konventioner. Det vållar sällan problem utan fungerar tvärtom utmärkt för det mesta, konventionerna är tillräckligt exakta och allmängiltiga för att vi ska kunna förstå varann. De upplevs också så överensstämmande med verklighet och sanning att det är ofarligt att ta dem för givet. Med överensstämmande menas i linje med omgivningen och med vad vi "visar". Vissa sanningar kan bara visas och inte utsägas vilket inte kan påpekas nog.

Ett matematisk exempel klargör poängen men den kan överföras till vilken språklig generalisering som helst. Meningen måste, som Wittgenstein säger, sitta i användningen. Det får den olustiga konsekvensen att trots antagande om korrespondens mellan språket och världen (sanningar) finns det inget sätt att fullständigt fastställa korrektheten genom språket. Mellan mig och världen finns det så att säga ingen möjlighet till en objektiv obruten länk.

Ett privat språk blir av dessa skäl omöjligt. Med ett privat språk menas ett språk som inte har någon likhet med något befintligt språk. Ett språk som bara du förstår innehållandes ord som du har kommit på. Regelföljande betyder att du använder dina ord på samma sätt i språket. Då det vid ett privat språk inte finns någon att använda det med blir osäkerheten om vilka regler du egentligen använt allomfattande. En känsla inombords går naturligtvis aldrig att helt "korrekt" definiera med ett allmänt språk heller men med ett privat språk blir hela poängen meningslös. Det finns överhuvudtaget ingenstans att "mäta" sina ord, måttstocken är upplöst.

Problemet kan också ses i ljuset av Goodmans idéer om induktion. En smaragd är grue om den är grön och har setts före en godtyckligt vald tidpunkt t. Om smaragden är blå och har setts före en viss tidpunkt t så är den istället bleen. Detta är ingenting annat än språkliga konventioner, regler. Om alla smaragder vi någonsin har sett är gröna så drar vi slutsatsen att alla smaragder även i framtiden kommer att vara gröna. Detta gäller dock inte för grue eftersom regeln säger att detta bara gäller före en viss tidpunkt t i framtiden. Ändå har alla hittills kända smaragder varit grue. Det är så att säga omöjligt att bara med hjälp av erfarenheten veta vilket regel som har tillämpats. Tanken har ingenting att fästa sig vid, ingenstans att haka sig fast. Den slinter hela tiden mot den glatta ytan. Försök att ta sig runt svårigheten leder hela tiden till att man förr eller senare är tillbaka på samma plats. Man tror ibland att man kommit en bit upp för att återigen falla ner i röran med sin själsliga kramp.    

Frågan kvarstår här; finns det någon lösning på problemet? Det beror på vad man menar med lösning. Om man tror att det finns en typ av lösning som sanningssäkrar korrespondensen har man inte förstått djupet och vidden av problemet. Det är mer en fråga om att se sammanhanget i sitt rätta ljus, att titta ner på röran och acceptera dess konsekvens. Att acceptera språkets funktion och inte luras in i dess snillrika fällor. Att se användningen som avgörande.

Det är inte språket utan idéerna om språket som är problematiska, vilket måste anses som ett mycket ironiskt uttalande i slutet av en sådan här text. Det är i just den ironin som kärnan av svårigheten finns.