Intressenas filosofi

 Att inte ta sig själv för seriöst kanske är att verkligen ta livet på allvar.

"Vad jag märkt under de 71 år jag märkt något är att lite trams aldrig dödat någon, någon kan ha upplivats for all we know."

-Bodil Malmsten

Under en intervju sent i livet får den store författaren Umberto Eco frågan vad han har för råd till unga personer. Han svarar då att låt saker ta tid och sikta inte omgående på att vinna något nobelpris. Han menar vidare att man inte bör ta sig själv alltför seriöst och sätta sig på för höga hästar, då blir energin lätt missriktad. Karin Boye skrev i sin dikt "I rörelse" att det är vägen som är mödan värd, det är färden som är själva målet. Jag tror att både hon och Umberto Eco sätter fingret på en viktig psykologisk insikt. Det är avsaknaden av en djup själslig vilja som skapar tomhet och meningslöshet.

Människor är ur vissa perspektiv mycket lika, ur andra mycket olika. Det skapar förvirring.

Viljan är mycket olik hos olika individer vilket gör att inga generella recept för lycka, politiska ideologier eller överlägsna aktiviteter finns. Den som tänker ett steg längre inser då att inte heller att följa sin vilja är en generell nyckel varför denna text blir meninglös. Jag orkar just nu inte med den filosofiska krampen utan bortser från detta faktum (men ta resten med en nypa salt).

Intressen har egenskapen att folk kan hålla på med dem utan någon som helst objektiv anledning. De bygger ofta helt och hållet på den djupa inre viljan. Alla som har sett någon passionerat ägna sig åt något intresse eller rent av själv ägnat sig åt en aktivitet man är intresserad av kan dra slutsatsen att det skapar en speciell tillfredsställelse och ett själsligt lugn. Jag vill sträcka mig så långt som att säga att det är något man mår bra av.

Ja, om man vill kan man se detta som en ren hyllningstext till världens intressen. Jag tycker inte det gör något då sådana inte växer på träd.

Den psykologiska effekt man kan uppnå med intressenas hjälp är svårförklarlig. Tiden upphör att vara en variabel man lägger märke till och världen utanför försvinner. Det är nog i den Wittgensteinska meningen att på riktigt ha ett evig liv. Efteråt infinner sig en skön känsla av tillfredställelse.

Intressen kan inte, hur mycket vissa än vill, rangordnas objektivt. Det följer av det faktum att människors vilja är olika varför olika saker är rätt för olika människor. Det finns inga intressen som är tramsigare än andra i universell mening utan poängen med alla intressen är att de är just tramsiga. Trams bör uppmuntras.

Mycket bra har kommit ur trams.

Det krävs mod och styrka för att våga ägna sig åt just de intressena den egna viljan säger. Kultur, kontext och andra människors åsikter påverkar i vilken utsträckning man hemfaller åt sina intressen. Att vara sann mot sig själv innebär ibland att ta sig över vissa trösklar. Att hjälpa folk att ta sig över dessa trösklar är en mycket fin gåva. 

Få är dom som ångrat att dessa trösklar passerats, ånger följer snarare av motsatsen. Eller som Stefan Zweig skrev: Ingenting som gjorts av hängivenhet är förgäves.

Att göra saker för sakers egen skulle är underskattat i samtiden när vi går runt som levande reklambyråer för oss själva. Kulturen lägger sig som en blöt filt över den innerliga viljan och skapar någon form av existentiell stress. Konsekvensen av det är en ständigt pågående brist på humor, humor i den högre och outsägliga meningen.

Att prova nya saker är att utvecklas både fysiskt och psykologiskt. Ju fler gånger man vågor testa nytt desto lägre blir hindren. Intressen uppkommer ofta ur prövning, ingen vet på förhand vad som kommer att ge den psykologiska tillfredsställelsen av aktiviteter utförda av själslig vilja. 

Passion skänker själslig avslappning. Det är det enda som kan eller behöver sägas.