Förväntningarnas tyranni

Utfallen av livets händelser bedöms mer efter förväntningarnas måttstock än objektivitetens linjal. 

Förväntningar är idéer, bilder i huvudet om hur ett framtida förlopp kommer att te sig. Dessa förväntningar skapas av jämförelser med tidigare förlopp och sammansättningar av rent logiska orsakskedjor. 

Människan är det djur som är bäst på att sammanlänka orsakskedjor för att på så sätt kontrollera omgivningen. Andra djur har också förväntningar men inte lika långtgående bilder av orsakskedjor. Kanske är det så att det är just det vi brukar kalla för medvetande, det är ingen fundamentalt högre förmåga utan en kraftigare färdighet för logiska orsakskedjor.

Bilderna av dessa kedjor är inte bilder av någon sanning i högre mening utan snarare bilder av vad som fungerar när det kommer till kontroll av omgivningen och i många fall därmed överlevnad. Kedjorna är aldrig sanningsenligt fullständiga utan förväntningarna tar alltid genvägar, förväntningarna är aldrig fullskaliga bilder av verkligheten. Kartan är aldrig så stor som terrängen, ty då vore de ett och samma.

Att agera efter bilderna av orsakskedjorna är att lita på förväntningarna. Då bilderna aldrig är fullständiga måste kedjorna fyllas för att komma fram till slutsatser. Dessa slutsatser blir därmed mer korrekta ju färre hål som behöver fyllas eftersom risken för att genvägarna leder fel blir mindre. Samtidigt är det mycket svårt att veta när bilderna av orsakskedjan stämmer med den fungerande verkligheten. Det är frestande att lita på genvägarna även i de fall där de leder till fel slutsatser. Det är ännu mer frestande att skapa felaktiga bilder av orsaker till redan existerande verkliga händelser. Man har fel om vad vissa bilder av orsakskedjor leder till för korrekta slutsatser men vad värre är; man vet inte vilka bilder av orsakskedjor som är korrekta till redan existerande faktum.

När utfallen inte blir de som de "borde" blivit enligt orsakskedjorna skapas en reaktion inne i huvudet, antingen negativ eller positiv. I de fall utfallet uppfattas som sämre än det förväntade blir reaktionen någon form av obehag exempelvis besvikelse, man hade både fel och fick ett sämre utfall än förväntat. Om utfallet blir bättre än förväntat blir reaktionen positiv, man kan tänka sig en positiv överraskning. 

Det är inte säkert att man lär sig något av de felaktiga bilderna av verkliga orsakskedjor utan risken att ersätta eller addera de felaktiga bilderna med nya felaktiga bilderna är uppenbar, att leva är att ägna sig åt självbedrägeri. 

När världen blir "större", mer sammankopplad och global blir den mer obegriplig. De verkliga orsakskedjorna blir än mer oöverblickbara och fler felaktiga bilder läggs i den allt större mängden hål. 

Utfallen av händelser i livet utvärderas ofta mer efter förväntningarna än efter någon slags sammanvägd teori om sakers verkliga tillstånd. I den meningen lever vi oundvikligen under förväntningarnas tyranni. Om den bristande förståelsen för verkliga orsakskedjor ofta leder till sämre utfall än vad förväntningarna säger så blir konsekvensen kontinuerlig besvikelse. 

När man ser händelser och individer över hela världen blir orsakskedjorna så oöverblickbara att hålen nästan alltid fylls i felaktigt. Människan, liksom andra djur, är fysiska vilket innebär att den fysiska omgivningen spelar stor roll. Svårigheter ökar med avstånd, både fysiska och psykiska.

Lösningen är ingen lösning utan snarare acceptans och förståelse för svårigheterna. Slutsatserna av komplexa, avlägsna utfall säger mer om en själv än om de korrekta orsakskedjorna bakom fenomenet.

I den förståelsen ligger åtminstone en liten existentiell lättnad, armar som så att säga hjälper till med en del av oket.