Om att leva för evigt

I nuet finns evigheten.

Ur psykologisk synvinkel är det tankar på det förflutna och tankar på framtiden som skapar känslan av livets ändlighet. Inget annat djur än människan tycks ha en sådan stark känsla för att vår tid som levande organism är begränsad, en känsla som kanske skapas av vår relativt långtgående förmåga till att se och tolka orsakskedjor. 

Utan en sådan känsla för dåtid och framtid skapas tvärtom en känsla för evighet. Att leva i nuet är att leva i den Wittgensteinska evigheten (en psykologisk evighet). Det är naturligtvis tramsigt att tro att människorna fullt ut skulle kunna ha möjligheten att leva helt i "nuet", det är en strävan som jag är övertygad om skapar mer stress och ångest än lindring. Störst lindring tror jag skapas i insikten om själva livsprocessen utan att inta en uppgiven attityd. Insikten om att det kommer en dag när vi inte längre finns men att det så att säga inte är ett problem i sig. De psykologiska problemen ligger i livet, inte i döden. 

Människor och andra djur kan naturligtvis stundtals uppgå i en känsla av ett allomfattande "nu". Det är oftast en underbar känsla av fokus och mening. Man kan inte efteråt sätta fingret exakt på varit det härliga i aktiviteten satt, det är som att hjärnan varit på helspänn och avslappnad samtidigt. Även om man vill uppnå känslan så ofta som möjligt så fungerar det inte att jaga den psykologiskt, då springer man förbi själva målet. 

Börjar man filosofera har man redan förlorat, då gäller det att tänka så långt som möjligt men absolut inte försöka längre än så. Det är i det omedvetna grunden till en känsla av fullständigt "nu" finns. Man kan tänka strukturerat inom känslan av nuet man inte tänka om tänkandet, då har man gått för långt. Känslan av ändlighet baserad på dåtid och framtid slår ner som en blixt, om man hela tiden lever i de blixtarna kan själslig kramp lätt övergå i allmän ångest över sakernas tillstånd generellt. Det bästa botemedlet är förmodligen aktiviteter för aktiviteternas skull, att se aktiviteter ur det egna perspektivet och inte försöka se dem ur andras. Andras perspektiv av ens aktiviteter är ständigt överhängande och lockande men i längden en dålig strategi.

Man skulle kunna kunna tänka sig en situation där man sätter upp tankemässiga regler för sig själv och sedan gör allt för att följa dem. Det löser dock ingenting utan förvärrar snarare situationen. Det går inte att genom tänkandet sätta upp regler för tänkandet som sedan ska upprätthållas av tänkandet. Det är därför positiv psykologi inte ger de resultat man är ute efter i längden, utan tvärtom ofta det motsatta. I grunden kommer den positiva tanken ur det positiva självt. Kramp i tankarna uppstår framförallt när man står inför problem som inte kan lösas av tanken, problem som inte är av teknisk art utan av högre ordning.

Det är snarare sänkandet av kravet på tanken som lindrar den själsliga stressen, att låta tankarna ta hand om sig själva utan att försöka bura in dem. 

Det är avslappnande att sänka kraven på tänkandet.